10 avgörande år

Många har nog i historien tyckt sig leva i de yttersta tiderna.  Chansen är stor att det faktiskt är vi.  Den lugnande tanken: släkten följa släktens gång, är inte längre självklar.

Det går knappt att ta in. Världens utsläpp av växthusgaser måste halveras till 2030, alltså om tolv år, för att vara nere på noll 2050, enligt FN:s klimatpanel. Annars väntar i vår livstid – inte sedan –katastrofliknande scenarier med inte bara döende isbjörnar och blekta korallrev, utan havshöjning, svält, väldiga migrationsströmmar, kollapsade ekosystem, extremväder med bränder och stormar, osv. Allt enligt seriös forskning.

Drastiska förändringar som saknar historiskt motstycke krävs, enligt klimatpanelen, för att vi ska hålla temperaturökningen inom 1,5 graders uppvärmning och undvika katastrof.

Läget? Förra året ökade utsläppen i världen, i Sverige stod de stilla. Ser jag mig om syns få tecken på att ändrad livsstil står för dörren. Utlandssemestrar med flyg – flera om året, kök som byggs om, på Essingeleden står bilarna morgon och kväll. Företag rear varor som snabbt slits och måste förnyas – det är poängen.  Men fler talar om klimatångest, om att något är i grunden fel, om politik.

Hur ska vi då förhålla oss till att vi går till jobbet som vanligt, samtidigt som ingenting alls spelar roll, om vi inte får ordning på det gigantiska hotet? Den frågan svarar Anders Wijkman, Romklubbens ordförande, på i Veckans affärer: Behålla en optimistisk hållning. Tala med människor. Se till att något händer. (Rubrik: Världen riskerar gå under om 50 år – slopa kvartalskapitalismen och rädda planeten.) Han påpekar: vår ekonomiska modell tycks betrakta naturresurser som konstanta. Men ingen jungfrulig mark återstår.

Bland hans förslag: Ersätt BNP som mått på utveckling med indikatorer som mäter välfärd och välbefinnande. Ge finanssektorn nya direktiv. Sluta investera i den fossila ekonomin. Designa alla produkter för återbruk. Sluta skövla skog.