"61 000 arbetsskador har inte anmälts"

Varje år drabbas tiotusentals anställda inom vård, skola och omsorg av olycksfall, hot, våld och arbetssjukdomar. Trots lagstadgad skyldighet anmäls långt ifrån alla arbetsskador. När personalsäkerhet tystas ned blir det förebyggande arbetsmiljöarbetet verkningslöst. Tillsynen förlorar sitt genomslag.

I vård, utbildning och omsorg talas det ofta om kvalitet, effektivitet och ekonomi. Betydligt mer sällan om personalsäkerhet. Ändå är det personalen som varje dag bär riskerna – fysiskt, psykiskt och ibland med livet som insats.

I min nationella granskning Operation SFB 42:10, baserad på en genomgång av samtliga 290 kommuners och 21 regioners interna registrering av arbetsskador under 2024, inhämtade med stöd av offentlighetsprincipen och jämförda med antalet anmälningar till Försäkringskassan, visar det sig att cirka 61 000 arbetsskador aldrig anmäldes. Det handlar om olycksfall i arbetet, färdolycksfall och arbetssjukdomar – i huvudsak inom vård, skola och omsorg.

Våld, hot, långvarig stress och arbetssjukdomar är inte undantag i välfärden. Det är vardag. För undersköterskan i äldreomsorgen. För läraren i klassrummet. För vårdpersonalen på akutmottagningen.

När dessa risker normaliseras sker något avgörande: ansvaret förskjuts från systemet till individen. ”Vi hann inte skriva arbetsskada.” ”Tekniken fungerade inte.” ”Det är så det ser ut hos oss.” Ofta motiveras detta med tidsbrist, hög arbetsbelastning eller krångliga IT-system. Men sådana förklaringar håller inte. Anmälningsskyldigheten är inte beroende av lokala prioriteringar eller resursläge. Den är lagstadgad. När systemet inte klarar att fånga upp arbetsskador är det systemet som måste förändras, inte kraven.

Kommuner och regioner är skyldiga att hantera, riskbedöma och anmäla arbetsskador inom ramen för det systematiska arbetsmiljöarbetet, i enlighet med gällande lagstiftning. När detta inte sker bryts kedjan för ansvar, uppföljning och förebyggande arbete. Det är ett systemfel, inte ett individuellt misslyckande.

Konsekvenserna är allvarliga. När arbetsskador inte rapporteras försvinner möjligheten att identifiera riskmönster och förebygga nya skador. Arbetsmiljöarbetet förlorar sitt faktaunderlag. Den skadades rätt till ersättning, rehabilitering och upprättelse försvåras.

Samtidigt förlorar beslutsfattare och tillsynsmyndigheter sitt viktigaste styrinstrument: tillförlitlig kunskap om verkligheten. Utan korrekt rapportering går det inte att bedöma om arbetsmiljölagstiftningen fungerar som avsett.

Ansvaret är tydligt och måste konkretiseras. Arbetsgivare och fackliga organisationer har ett gemensamt ansvar för att arbetsskador hanteras inom det systematiska arbetsmiljöarbetet, inte vid sidan av. Sveriges Kommuner och Regioner har därutöver ett särskilt ansvar att bidra till gemensam praxis och säkerställa att regelverket efterlevs i kommuner och regioner i praktiken.

Personalsäkerhet är inte en prioriteringsfråga. Det är en skyldighet. Och den är inte förhandlingsbar.