Anställda som barn som ska utvecklas

I nästa stund står åter kollegan där, nu tillsammans med chefen, och ryter om att nu måste Lars H Gustafsson komma direkt, hörde han inte vad de sa? När han protesterar ilsknar de till än mer: ”På det här sättet förstör du för alla andra som ska äta. Skäms!”

Nej, detta har förstås inte hänt honom på riktigt, utan episoden finns med i hans bok Växa – Inte lyda, han använder den som ett exempel på hur svårt vi kan ha att se världen med barnens ögon, hur snabba vi kan vara på att tycka att ”jamen jag har ju sagt att du ska komma nu”.

Berättelsen dyker upp i mitt huvud när jag ännu en gång ser något om föräldraskap som kvalifikation i yrkeslivet, i synnerhet för chefsposter. Föräldrar får organisationsförmåga och lär sig konflikthantering av bara farten. Man inte bara mer effektiv mellan vabbdagar, hämtningar och lämningar, utan liksom förädlad som människa.

Men är chansen störst att det goda hemmaledarskapet smittar av sig – eller tvärtom att föräldraskapets mindre snygga sidor gör det? De anställda som barn som ska utvecklas – eller förmås att bete sig på ett sätt som passar en själv?

Min kompis fyrbarnsmamman brukar säga att det enda som antalet barn avslöjar om henne, är att hon har haft oskyddat sex fyra gånger… Apropå de gånger hon fått höra hur kompetent hon säkert är när hon har så många barn.

Man är ungefär lika bra förälder som man är människa i stort, och följaktligen varken bättre eller sämre som arbetskraft betraktat sedan man fått barn, menar min kompis. Att vi som känner henne ser att hon har extra stor erfarenhet och perspektiv på själva föräldraskapet genom att ha flera barn, är en annan sak.

Det finns dessutom ett glapp här någonstans. Om nu föräldraskapet är en chefsmerit, hur kommer det sig att det inte finns fler kvinnor som har höga chefsjobb? För några år sedan kom en rapport som visade att pappors chanser att få ett chefsjobb ökade när de fick barn, men inte mammornas.