Är det okej att ljuga?

Å ena sidan finns det en bergfast uppfattning, men å andra sidan blir den skör som ett fågelägg när det kommer till att verkligen ta ställning. Jag tror att det handlar om att vi inom vissa fundamentala frågor inte riktigt har lärt oss vad vi ska stå för, däribland kring ärlighet och sanning.

Det sägs att av barn och onyktra får man alltid höra sanningen. Jag vet inte hur det är med den saken, mer än att barn från början inte kan ljuga. Lögner finns inte i deras begreppsvärld, eftersom att det från början inte behövs. Det är först när de utvecklar negativa associationer till ärlighet, som osanningar börjar användas. Det ironiska är att så småningom lär de sig att lögner inte heller är någonting bra. Är vi ärliga vid fel tillfälle (enligt omvärlden) är det fel, och ljuger vi, är även detta någonting fult. Är det konstigt att vi har förvirrad relation till lögner och sanningar?

Ärlighetens vara eller icke vara, har kommit att bli en del i vårt sociala spel, där vi anpassar oss utifrån vilka konsekvenser vi tror att lögnen kontra ärligheten kan komma leda till. När ärlighet lyfts upp för diskussion tenderar vi att allt som oftast ställa det i relation till vår omvärld och vilken utsträckning vi ska vara ärliga mot varandra, men det är sällan vi diskuterar hur vi ska förhålla oss till oss själva, trots att det är där vi lägger grunden.

Hur ärlig är du mot dig själv? Lever du det liv du vill leva, sysselsätter du dig med det du brinner för, eller ljuger du för dig själv? Tänk om det är som så att sanningen faktiskt gör dig fri, att friheten ligger i att fylla din tillvaro med sådant som är rätt för just dig.