Är du uppladdningsbar?

När frågan om vad man ska göra kommer på tal så blir det lite mer spridda skurar. Någon åker till Thailand, andra till stugan, vissa ska ut med båten, några ska vara hemma. I slutänden tycks det ändå finnas en gemensam nämnare bland dessa aktiviteter, nämligen att man vill ladda batterierna.

Som en metafor slår det mig – för vems skull och varför överhuvudtaget hamnar vi där år efter år, där vi behöver ladda våra batterier? Ett batteri som behöver laddas, görs så för att energin har tagit slut. Det finns ingen kraft kvar i det. Batteriet har varit instoppad i en apparat (läs arbete) under en period, med ett enda syfte och det är att vara en resurs för någon annan eller annat. Det enda batteriet får ut av detta, är mindre energi.

När det sedan är helt urladdat, pluggas den in i vägguttaget (läs semester) för att så småningom stå till någons förfogande igen,under ytterligare tio till elva månader, tills det blir dags för nästa uppladdning.

Är människor generellt sett batterier som stoppas in i en apparat, som tar mer energi än vad den ger, och i så fall vad säger det om oss som individer? Kan det ses som ett tecken på hur mycket vi värdesätter oss själva, när vi tillbringar en tredjedel av vår arbetsföra ålder åt en sysselsättning som kräver att vi behöver fyllas med energi för att klara av densamma?

Varför inte göra sådant som ger oss energi istället, varför inte fylla dagarna med uppgifter som gör att semestern mer blir en bonus, en krämig grädde på moset och ingenting vi behöver längta efter. Energi är som pengar, det går inte att skapa ett överflöd genom att konstant göra uttag, samtidigt som det är först när vi har ett överflöd som som vi verkligen och villkorslöst kan vara en resurs för varandra.