Arbetsmiljöfrågan som facken glömde

Om ett par timmar börjar HRFs konferens ”Befria samtalet” med ett 100-tal deltagare från runt om i hela Skåne. Det är vår 17:e konferens hittills, i lika många län, och jag vet att det kommer att bli en kul dag fylld av spännande möten med skyddsombud, arbetsmiljöingenjörer, miljöinspektörer, skolledare och andra som vill veta mer om störande ljud i arbetslivet – och vad som kan göras för att det ska bli bättre.

Egentligen är det ju konstigt. Här är vi, en ideell intresseorganisation, ute och sprider kunskap och driver krav på bättre ljudmiljö – något som borde vara en självklar facklig kärnfråga.
Men många fack tycks ha tunnelseende. De har blicken fäst vid arbetsmiljölagens insatsvärden på 80 och 85 decibel, och missar de allvarliga bullerproblem som grasserar på lite lägre decibelnivåer.

HRFs undersökningar visar att ungefär varannan arbetstagare tycker att ljudmiljön på jobbet är ett problem varje dag/varje vecka. Ändå anser 58 procent av skyddsombuden att facket gör tillräckligt åt störande ljud som arbetsmiljöproblem (HRF/Novus 2010).

I går träffade jag arbetsmiljöansvariga vid olika ”kommunnära företag”. De sa som så många andra: ”Bullerproblemen under 80 decibel har varit osynliga för oss. Och facket har inte lyft frågan.”

Jag hoppas att HRFs kampanj ska ändra på det. Tänk om alla de skyddsombud som varit med på våra konferenser kan bli ambassadörer för bättre ljudmiljö, ute på sina arbetsplatser och inom sina fackliga organisationer. Då blir det snart en självklarhet att skadligt buller inte behöver vara öronbedövande dån som får trumhinnorna att bågna. Skadligt buller kan vara sorlet, bruset och skramlet i ett ekande kontorslandskap. Skadligt buller kan vara barnskrik och slammer i en förskola med alldeles för många barn i lokaler med dålig akustik.
Och konsekvenserna behöver inte vara hörselskador. Konsekvenserna kan vara huvudvärk, koncentrationsproblem, stress och extrem trötthet.

Buller sliter hårt på hälsan, även på nivåer under 80 decibel.