Argumenten varierar, men mönstret består?

Men när det kom till vem som var föräldraledig så utkristalliserades ett bekant och inte lika hoppingivande mönster. Mammorna var föräldralediga långa sammanhängande perioder, medan papporna tog några månader här och där, gärna i anslutning till sommarsemestern. Detta gällde alldeles oavsett ålder, yrke, lönenivåer, karriärmöjligheter och jobbets ”viktighetsgrad” – och ofta helt enligt mammornas egna önskningar.

Detta är givetvis inget nytt. Det intressanta är de nya argumenten. Idag säger mammorna: ”Det är så mysigt att vara hemma, egentligen vill pappan vara hemma, men jag vill ta vara på småbarnstiden”. Förr sades att det var mest praktiskt eller bäst för familjens ekonomi om mammorna var hemma. Idag håller inte riktigt sådana argument. Numera vet vi att familjen långsiktigt förlorar både praktiskt och ekonomiskt på en skev fördelning av föräldraledigheten. Att istället dela upp karriärpausen på två ger ett mindre totalt lönetapp för paret.

Vad är det då som gör att många kvinnor säger att de vill vara hemma och mysa? Kanske är det ett uttryck för en medelklasslyx eller modetrend. Men det är också ett sätt som många heterosexuella par återställer den ojämställda könsordningen på. Föräldraförsäkringens möjlighet att inom parrelationen ”förhandla” och överföra hemmadagar mellan varandra (vilket vi inte kan göra i någon annan socialförsäkring) öppnar upp för detta.

Tyvärr är inte denna ”förhandling” något som bara berör den privata parrelationen utan det påverkar även den allmänna synen på kvinnor och män och bidrar till ojämställdhet i arbetslivet. Jag tror att en jämn fördelning av föräldraledigheten skulle ge förbättrade villkor i arbetslivet som bieffekt och dessutom stimulera flexibilitet och lärande i många företag. För att inte säga vilka positiva effekter det skulle få på rörligheten på arbetsmarknaden.

Lena Abrahamsson