Att lyssna inåt och navigera i det okända

Jag brukar leta genom iPhoto bland tusentals bilder jag har tagit vid olika tillfällen för hitta någon som – just runt pressläggningen – talar till mig. Den bild som finner mest resonans inom mig, som känns rätt och har något att säga just då, blir vald. Sedan frågar jag mig vad bilden säger mig runt ämnet att lära och växa. Jag försöker fånga budskapet i en eller några meningar, max 280 nedslag. Idag hittar jag en bild som ropar på att bli vald, en ung kvinna med ett småbarn i famnen. Men budskapet jag hör är inte politiskt korrekt – även om det är sant. En publicists mardröm, var går gränsen? Hur långt vill jag överskrida bekvämlighetszonen?

Jag frågar några personer jag litar på men får inget tydligt svar. En säger, att om bilden visat ett spädbarn hade budskapet om moderskap varit mindre kontroversiellt, men nu är det en ettåring. Jag hejdar mina tankar om varför detta ska vara så laddat – de leder ingen vart.

Nu börjar en inre överläggning med mig själv. Det sägs att man aldrig kan veta var gränsen går förrän man har överträtt den. Då och då måste man alltså betala med ett misstag för att få en lärdom. Jag överväger min inre känsla igen. Den säger entusiastiskt: ”Yes!” Detta brukar betyda ett måttligt och klädsamt gränsöverskridande – något som passar mitt temperament och ger en flow-känsla. Om tio dagar kommer facit.

Att träna sin förmåga att lyssna inåt är en avgörande förmåga idag. När beslutsunderlaget är betryggande blir beslutsfattandet trivialt. Men när underlaget är bristfälligt måste vi använda intuition, det inre lyssnandet, att lyssna till sitt hjärta, att höra den inre rösten – eller vad vi än kallar det, till hjälp.