Även superhjältar har fjärilar i magen första gången
Arv och uppväxt har stor betydelse hur du som människa kommer att utvecklas, det har alla hört förut så det är inte direkt någon banbrytande nyhet. Anledningen till varför jag brinner för fackliga frågor och vardagspolitik hittar man från min uppväxt. Detta upptäckte jag för några år sedan när jag var och hälsade på min barndomskompis. Jag hittade hennes ”Mina vänner”-bok, ni vet, en sån där fyll-i-bok där ens kompisar skulle skriva vilken maträtt som var deras favorit, favoritmusiker och så vidare. Vi roade oss med att läsa igenom vad vi skrivit när vi var i tolvårsåldern och jag vart förvånad när jag läste vad mitt drömyrke var att jag nästan satte ett Digestivekex i halsen.
Publicerad: 2012-04-27
”Facklig representant” hade jag klottrat ner som tolvåring. Jag ringde min mammas sambo och berättade detta, då jag misstänkte att han var källan till min inspiration eftersom han är aktiv inom facket. Det han berättade var att jag började fråga honom i den åldern vad det var för möten han hela tiden gick på. Så gott han kunde försökte han förklara det förenklat. I mitt huvud målade jag upp en slags superhjälte, en som stod på de svagas sida och kämpade mot onda skurkar. Kan inte låta bli att bli lite rörd av min barnsliga okunnighet men samtidigt lite stolt att jag redan i den åldern bestämde mig vilken roll i livet jag ville ha.
Minna, de svagas beskyddare. Ja, visst låter det helt drömskt underbart?
Så jag försöker leva mitt liv efter den där bilden jag skapade åt mig själv redan som tolvåring. Jag tycker jag gjorde det ganska bra, började engagera mig och såg till att jag kom med i olika föreningar, styrelser och kommitteér. Gick på korta utbildningar, seminarium och for till och med en sväng till Lettland på en ungdomspolitisk konferens. I början visste man ingenting, första mötet jag satt på var jag så nervös att munnen var snustorr och rösten var sprucken när jag ville säga något. Men det gjorde inget, för alla är vi nya någon gång. För varje gång jag sa något vart min röst starkare till gången därpå.
Jag minns när jag skulle prata inför en större samling med människor för första gången, drog igenom papperet så fort att man kunnat ta mig för en sportkommentator, inte en enda gång tittade jag på publiken. Idag kör jag utan papper och ser gärna publiken i ögonen. Givetvis är jag fortfarande nervös när jag ska göra något och det är bra. Nervositeten håller mig skärpt och fokuserad på det jag vill förmedla. Hade jag inte haft nån nervositet hade jag undrat om jag slutat bry mig.
Vi får inte glömma att även ett högt torn börjar vid marken.
Publicerad: 2012-04-27
Så här jobbar vi på Allt om arbetsmiljö med journalistik. Redaktionen är oberoende från vår ägare och vi arbetar opartiskt. Vi stödjer inte något politiskt parti eller organisation och vi tar inte ställning. Det vi publicerar ska vara sant och ha hög kvalitet.
