Bråddjupet öppnar sig

Jag tror att en stor, stor majoritet av er röstar på undersköterskan. Och det är faktiskt lite underligt. Det finns mycket som talar för att ni har fel.

Vilka tror ni tjänar mest? De som sköter om liggsår och byter katetrar, eller de som konstruerade Wordfeud och Candy Crush? Eller för den skull: de som gjuter grunden till hyreshus, eller de som gör ritningar till 20-rumsvillor med havsutsikt? De som odlar potatis eller de som framställer gåsleverpastej? De som undervisar våra barn, eller de som tar fram nya kreationer till catwalken i Paris?

Ja, ni vet förstås vilka. Och det är här det börjar bli komplicerat. Klyftan mellan vad vi tycker är värt mycket, och vad som i praktiken, i reda pengar, betalar sig bäst är vid. Det öppnar sig ett bråddjup mellan vad vi värderar och hur verkligheten ser ut.

Det finns ekonomer som anser att komplikationerna bara är skenbara. På en fri marknad avgör vi själva vad en vara eller en tjänst är värd. Den som sätter ett för högt pris får ingenting sålt. Alltför billiga varor och tjänster tar snabbt slut vilket ger signalen att det går att höja priset. Det vi efterfrågar blir också tillverkat. Teorin är närmast vacker i sin enkelhet, och den förklarar rätt mycket av hur prismekanismerna fungerar.

Problemet är det underförstådda i teorin. Det den säger, är att vi lurar oss själva. Vi tycker EGENTLIGEN att ett nytt dataspel är mer värt än att hemtjänstpersonalen tar hand om vår mormor. Vi tycker EGENTLIGEN att Zlatan Ibrahimovics arbete är några hundra gånger viktigare än förskolelärarens. Vi säger en sak och tycker EGENTLIGEN en annan.

Men riktigt så illa är det ju inte. Det vet vi, var och en inom oss, förutom möjligen de som helt förblindats av tanken att teorin övertrumfar verkligheten.

Mysteriet kvarstår, alltså. Och det märkliga är att vi knappt pratar om saken. Vi talar inte om vilka jobb som är mer eller mindre värdefulla, vilka jobb som helt enkelt är mest nödvändiga.

Vi diskuterar istället ”jobben”. Det viktiga är att vi arbetar, inte vad vi arbetar med. Läppförstorare eller kurator, lyxbilsförsäljare eller vårdbiträde, skvallerjournalist eller tillverkare av dialysapparater. Så länge du har ett jobb är alla nöjda. Statistiken blir bättre. Tillväxten skyndas på. Du sägs bli delaktig.

Men delaktig i vad? Delaktig i ett samhälle där vi slutat bry oss om vad som egentligen är värt något här i livet? En sak tror jag är säker. Om vi fortsätter att säga åt undersköterskan att ditt jobb är otroligt viktigt, men att han som utvecklar nästa mobilspel ska ha mer betalt, då har vi mer än ett problem, då har vi bosatt oss i bråddjupet.