Den heliga åttatimmarsdagen
Det hände något märkligt 1971. Då steg Gud ner till Jorden och sade följande till en församlad svensk riksdag: ”40 timmar varje vecka ska ni arbeta i ert anletes svett, åtta timmar varje dag, inte mer och inte mindre”.
Publicerad: 2013-08-28
Det måste ju ha gått till så. Annars får jag inte rätsida på det här:
1919 genomfördes åttatimmarsdagen. Eftersom vi då arbetade på lördagar innebar det 48-timmarsvecka. På 1950- och 1960-talen sänktes arbetstiden undan för undan, först till 45 timmar och sedan till 42,5 timmar. Allt färre industrianställda arbetade på lördagar. 1971 beslutade så riksdagen om 40 timmars arbetsvecka.
Och då, just då, tog utvecklingen slut. Under de senaste 42 åren har åttatimmarsdagen tyckts ristad i sten. De som dristat sig att föreslå kortare arbetsvecka har i regel bemötts med det lite svåremotsagda argumentet: ”Det går inte”.
Det är ju inte så att allt avstannade 1971. Vi producerar mer än dubbelt så mycket per timma som vi gjorde då. Vi har alltså blivit rejält mycket effektivare. Företagens vinster har ökat och de allra flesta av oss har fått mer pengar i plånboken.
Vi har visserligen fått längre semester och mer föräldraledighet. Men vi ska inte bedra oss. Andelen heltidsarbetande har ökat. Övertiden likaså. Vi arbetar idag mer än vi gjorde på 1980-talet.
Om vi har jobb, det vill säga. För medan de flesta arbetar mer så arbetar allt fler inte alls. 50-talister som jag växte upp i ett Sverige där larmklockorna började ringa då arbetslösheten närmade sig 3 procent. Idag skulle regeringen börja tala i jublande tungor om den trycktes ner till 7 procent.
Det tycks inte heller som om det är vi själva som sagt ”stopp, nu vill vi inte jobba färre timmar”. De flesta opinionsundersökningar ger raka besked: majoriteten skulle välja kortare arbetstid framför höjd lön. Och det är väl inte så konstigt i ett samhälle där livspusslet blivit ett begrepp.
Jag vet att jag inte är ensam om att ställa några naiva frågor. Borde inte kortare arbetstid innebära att det krävdes fler anställda i en massa verksamheter? Borde inte arbetslösheten minska då? Skulle inte fler orka arbeta fram till pension, och kanske ännu längre? Skulle inte färre drabbas av arbetssjukdomar och den där ständiga oron över att inte hinna med? Var det verkligen vi själva som valde fler prylar framför mer fri tid?
Jag vet att det finns rader av kloka kvinnor och män som gärna försöker förklara saken för mig. Jag hör ord som Konkurrenskraft och Skatteunderlag och Arbetsutbud eka i bakgrunden. Jag har lyssnat på dem. Men hittills har jag inte fått svaret på den avgörande frågan:
Varför gick det att sänka arbetstiden 1971 men inte nu?
Så jag sätter nog en slant på att det var Gud Fader som sade ifrån. Den förklaringen verkar mest logisk.
Publicerad: 2013-08-28
Så här jobbar vi på Allt om arbetsmiljö med journalistik. Redaktionen är oberoende från vår ägare och vi arbetar opartiskt. Vi stödjer inte något politiskt parti eller organisation och vi tar inte ställning. Det vi publicerar ska vara sant och ha hög kvalitet.
