Den onda spiralen

För ett par år sedan rapporterade Dagens Arbete om hur papperslösa arbetare städade Rosenbad i samband med renoveringsarbeten. Arbetsvillkoren var förskräckliga. Det visade sig att arbetslivskriminaliteten trängt in i maktens absoluta centrum.

Detta var bara ett av många exempel på hur staten, regionerna och kommunerna anlitat företag som tillämpar arbetsvillkor som för tankarna till förrförra seklet. Frågan om hur de offentliga upphandlingarna sköts är inte direkt marginell, när de är värda närmare 900 miljarder om året, en sjättedel av BNP. Varför har det blivit så här? Låt oss lyssna till en av många röster:

”Företagen upplever att upphandlingar har alltför stort fokus på låga priser, för få relevanta kvalitetskrav och brister i avtalsuppföljningen. Kombinationen låga priser och bristande avtalsuppföljning riskerar ge oseriösa företag en konkurrensfördel i förhållande till de företag som följer regelverk och avtal.”

Nej, det är inte någon facklig organisation som säger det här, inte heller någon debattör som är kritisk till fri konkurrens. Det är Svenskt Näringsliv i en rapport från november 2023; Oseriösa företag i offentlig upphandling.

Det borde inte förvåna. Seriösa företag som ger realistiska anbud har i många branscher ingen chans. De hamnar i stället i en ond spiral, där den som pressar kvalitet och arbetsvillkor hårdast vinner.

Det borde inte behöva vara så här. När anbuden är likvärdiga ska visserligen företaget som erbjuder sig att leverera varan eller tjänsten till lägst kostnad vinna upphandlingen. Den principen är rimlig. Staten, kommunerna och regionerna ska inte slösa bort medborgarnas pengar.

Men vad är ett likvärdigt anbud? Här har faktiskt upphandlarna stora möjligheter att ställa krav. Att arbetsrätten ska följas är en självklarhet. Men det går dessutom att kräva lön, semester, försäkringsskydd och arbetstid i enlighet med gällande kollektivavtal. Upphandlaren kan vidare kräva bland annat ett systematiskt arbetsmiljöarbete, kontroll och begränsningar av underleverantörer samt en överenskommelse om att beställaren kan göra oanmälda arbetsplatsbesök.

Det finns exempel på anbudsgivare som skrivit under på allt detta, men där det ändå visat sig förekomma papperslösa anställda, låga löner, usel arbetsmiljö och svartarbete. Då handlar det i regel om att upphandlaren inte brytt sig om den ibland besvärliga uppgiften att kontrollera huruvida kontraktets villkor följs. Sådana kontroller förutsätter nämligen såväl personal som resurser. Det är saker som tycks vara lätt att prioritera bort.

Så varför brister upphandlingarna så ofta? Slarv? Okunskap? Bekvämlighet? Säkert spelar allt detta roll. Men jag undrar om det inte finns en övergripande förklaring med i spelet.

När alltmer av välfärdssektorns tjänster outsourcades och privatiserades skedde det i en bergfast tro på att marknaden skulle reglera sig själv. De företag som erbjöd bäst kvalitet skulle vinna i längden. Såväl myndigheter som medborgare antogs välja de aktörer som erbjöd bäst tjänster.

Det var en vacker tanke. Haken är att den bortsåg från hur det ser ut i den problematiska verkligheten. Det kommer alltid att finnas företag och människor som ser till att tjäna pengar på vilket sätt det vara månde, bara de får chansen. Det borde vi ha lärt oss nu.