Den ständiga krisen – och vårt behov av motbilder
Kris. Lita på att det ordet kommer att återkomma regelbundet under detta valår 2018. Och inte utan fog. Krisen finns ständigt närvarande, eller som ett överhängande hot, i många delar av välfärdens system. Vi kan tala om köer till canceroperation som gör att folk hinner dö (Stockholm) eller en arbetsmiljö i skolorna som gör att mängder av lärare blir sjukskrivna. Eller socialsekreterare som går på knäna och polisen som inte kan hålla jämna steg med ett galopperande antalet skjutningar på gator och torg.
Publicerad: 2018-03-12
Vi kan lägga till undernärda åldringar på våra äldreboenden och jag tror att det är uppenbart vart jag vill komma. Att känslan av kris – trots denna utdragna högkonjunktur – ofta hänger som en fond när vi tänker på vårt anrika välfärdssamhälle.
Därför vill jag ge tre motbilder, tre enskilda händelser. Inte för att de nödvändigtvis är representativa. Men för att de skänker lite hopp och tröst (och förhoppningsvis piggar upp i detta grå ingenmansland mellan vinter och vår).
Alla tre händelserna har berört min sexåriga dotter, allt inom en dryg veckas tid. Sexåringen började nyligen på Kulturskolan för första gången i livet. Under det första kurstillfället fick vi veta att barnen skulle få önska sig vilka roller de ville ha i en kommande föreställning – och nu kommer det som slog mig med häpnad. Någon i Kulturskolans regi skulle sy upp föreställningsdräkter till alla dessa 10-15 sexåringar, utifrån deras egna önskemål.
Detta till en kurs som kostar ungefär lika mycket som en fika på stan för en liten familj.
Samma dotter är också något underviktig, vilket skolläkaren påpekade under ett besök i höstas. Vi fick då remiss vidare till en barnläkare som gjorde noggranna kontroller och därefter såg till att vi fick kontakt med en dietist. Tittar man på det utifrån är det stort. Gratis får vi proffsråd kring näringsintag och tips till en något förändrad kosthållning.
Min tredje bild gäller skolan. Samma dotter har inte bara en lärare som strålar av glädje till barnen och en verksamhet som känns både bra, utmanande och påhittig. Den gångna vintern ordnades det en isbana på skolan. Föräldraföreningen på skolan spolade isen (tack, Förenings-Sverige!) men skolan hade skridskor och hjälmar att låna ut till dem som inte hade egna.
För en norrlänning låter det antagligen futtigt med en vanlig isbana. Men här nere i Mellansverige, där vintern är lika opålitlig som den svenska sommaren, var upplevelsen i att se en hel skolgård fylld av unga, taffliga, skridskoskär både rörande och hoppingivande.
Publicerad: 2018-03-12
Så här jobbar vi på Allt om arbetsmiljö med journalistik. Redaktionen är oberoende från vår ägare och vi arbetar opartiskt. Vi stödjer inte något politiskt parti eller organisation och vi tar inte ställning. Det vi publicerar ska vara sant och ha hög kvalitet.
