Det är inte motvilja mot säkerhet som gör att jag riskerar armen
Ett irriterande fel uppstår i maskinen med ojämna mellanrum. Maskinen tror att den tappat verktyget och stannar. Operatör svär och åtgärdar problemet, som brukar bestå i att avlägsna det lilla spån som råkat hamna mellan verktygskropp och botten på matarens hylsa. Det är tidskrävande. Operatör utför det omständliga klanderfritt och regelbokmässigt.
Publicerad: 2012-05-03
Men en dag står Olyckan och viskar att jag kan lösa saken snabbare om jag vrider matningen till noll och bänder lite på den där lösa skyddsplåten. Då kan jag tråckla in armen för att nå verktygsmataren och ge den lilla putten som behövs för att det ska funka.
– Så ska man inte göra, säger Det bättre vetandet.
– Alla andra gör så, svarar Olyckan. Det är därför skyddsplåten är lös.
Så står man där, med armen mitt bland skärande verktyg och X-Y-Z-axlar. Jag tar tag i verktyget. Trycker in det i mataren så signalen blir korrekt i givaren. Mataren avslutar sin rörelse till destinationen. Så skulle den inte göra.
När jag ser mig omkring i det dagliga arbetet noterar jag en mängd mindre och större bortrationaliseringar av säkerhetsföreskrifter. Det är besynnerligt. De flesta görs nämligen inte av motvilja mot säkerhet. Det handlar snarare om att effektivisera för den inneboende soffpotatisen. Det låter fånigt, men jag kan inte finna något bättre svar.
Lyfthjälpmedel används inte om de är krångliga, skyddsglasögon är i vägen för blicken, den vanliga stegen är väldigt långt bort.
Lathet. Dumhet. Människan är en mystisk och enfaldig figur. Jag vet. Man ska vara ett föredöme. Men visst är det svårt. För jag kan hacka ihjäl mig på de gamla verkstadsprofilerna och uppmana: Använd hörselproppar här eller Sätt på skyddsbrillor där. De kommer inte att lyssna. Efter hundra år på stampat betonggolv är riskerna kalkylerade. Offrandet av rygg och leder ingår. Tinnitus viskar i ditt öra förr eller senare. Höj volymen på televisionsburken så märks den knappt.
Men FAN den som ger sig. Tid är arbetsmiljöns bäste vän och om man inte faller för latheten kommer nästa generation anamma de välmenande skyddsföreskrifterna. I trafiken ser man detta tydligt. Min nästan fyrtioåriga generation skulle aldrig framföra bil utan säkerhetsbälte, men finner cykelhjälmsbruk vara tämligen fånigt. Men min dotters generation kommer dock ha den på för alltid.
Matningen är vriden till noll. Verktygsväxlaren far in i min arm och Olyckan väljer då att armen ska kastas ut från maskinens innandöme istället för att skiljas från min kropp. Lämnar mig i en mild chock.
Underarmen är irriterad och blåmärkt nästa dag. Själv är jag tacksam.
Håkan Eklund – poet, illustratör, fabriksarbetare
Publicerad: 2012-05-03
Så här jobbar vi på Allt om arbetsmiljö med journalistik. Redaktionen är oberoende från vår ägare och vi arbetar opartiskt. Vi stödjer inte något politiskt parti eller organisation och vi tar inte ställning. Det vi publicerar ska vara sant och ha hög kvalitet.
