Det var en gång en diskussion om medbestämmande på jobbet
”Man borde få vara med om att dela och bestämma. Det skulle nog hjälpa.” Så säger textilarbetaren Fyll-Larsson i ett samtal med Rivar-Bohm, huvudperson i Folke Fridells genombrottsroman Död mans hand från 1946.
Publicerad: 2017-10-11
Orden var som en stormsvala. Under den efterkrigstid som brukar kallas för rekordåren grodde och växte en tanke, som idag låter utopisk; borde inte alla som arbetar i ett företag ha inflytande över hur det drivs?
Idéerna var som starkast under 1960- och 1970-talen. Det är ingen slump att medbestämmandelagen heter som den gör. Det pratades på allvar om att hitta former för att balansera ägarnas och de anställdas roller på arbetsplatsen. Det drömdes rentav om en framtid där de arbetande hade det avgörande inflytandet.
Tankarna var förstås kontroversiella. De var i konflikt med kollektivavtalens gamla grundregel om arbetsgivarens rätt att leda och fördela arbetet. I förlängningen kunde de sägas rubba vad själva äganderätten innebär.
Ska verkligen inte den som med egna pengar startar ett företag själv få bestämma hur det drivs? Vem vågar riskera en investering om man inte får avgöra hur pengarna ska användas? Så lät motargumenten.
De som pläderade för medinflytande menade att det inte bara krävs kapital för att driva en verksamhet, utan även arbete. Borde inte även detta ge rätt att delta i besluten? Ungefär så gick debatten. Den utmynnade inte i några stora reformer, men kanske ändå i en slags förhandlingskultur där hierarkiska arbetsorganisationer ifrågasattes och rätten till ett meningsfullt arbete betonades.
Vissa industrier försökte avveckla de löpande banden, självstyrande grupper prövades. Men medinflytande i ordets egentliga mening? Knappast.
Med början på 1980-talet kom istället talet om det ”goda ledarskapet”. Chefen skulle lyssna på de anställda, ta in synpunkter, förankra beslut och inte detaljstyra. Arbetsgivarens rätt att leda och fördela arbetet förblev dock orubbad.
Frågan är om ens det så kallade goda ledarskapet fått så mycket luft under vingarna. De löpande banden är tillbaka. SMS-anställningar blir vanligare. Organisationer slimmas och arbetstider hyvlas. Det är omvittnat hur människor ofta drar sig för att bli skyddsombud för att inte riskera ledningens onda öga.
Kanske var det bara dagdrömmar Fyll-Larsson och Rivar-Bohm formulerade den där dagen för över 70 år sedan. Men nog är det märkligt hur gårdagens möjligheter blivit dagens omöjligheter. Det har skett ett skred i hur vi diskuterar frågor om medbestämmande och ledarskap. Det kan nog finnas skäl att fundera över varför.
Publicerad: 2017-10-11
Så här jobbar vi på Allt om arbetsmiljö med journalistik. Redaktionen är oberoende från vår ägare och vi arbetar opartiskt. Vi stödjer inte något politiskt parti eller organisation och vi tar inte ställning. Det vi publicerar ska vara sant och ha hög kvalitet.
