Det var första gången jag såg riktigt gamla och sjuka
Jag har jobbat på Koppargården. Eller rättare sagt i den byggnad som nu hyser Caremas kritiserade äldreboende. Det var så länge sedan att det hette Råcksta långvårdssjukhus. Jag var köksbiträde, med uppdrag att servera frukost och drycker.
Publicerad: 2012-06-01
17 år gammal hade jag jobbat på Pressbyrån och städat på förortens stora arbetsplats, Vattenfall, med de oändliga korridorerna och besynnerliga kontorsmänniskorna (ibland hittade man avklippta naglar på skrivborden, en gång såg vi dem spela badminton i korridoren). Så det var inte mitt första möte med arbetslivet.
Men det var första gången som jag såg riktigt gamla och sjuka människor som bara låg. Någon i fosterställning. Någon dog. ”Här kommer jag med saften”, sa jag, och möttes av en anhörig som hulkade fram att hennes mamma inte kunde dricka längre.
”Det kunde de ha talat om för dig”, tyckte min egen mamma när jag i min tur satt och grät ner i den panerade rödspättan hemma på kvällen. Själv skämdes jag över att ha klampat in och skrämdes av närheten till människors slut. Jag började förstå det där som de vuxna sagt om att ”bara jag inte hamnar på långvården så …”
Det var något med intimiteten, att dessa människor för jämnan bodde i salar som jag kunde gå in i när som helst. Råkade en farbror stå med byxorna nere vid anklarna skulle jag ändå fylla på saft.
Det fanns väl någon som introducerade mig till jobbet, men vårdpersonalen pratade mest med varandra, samtidigt som de slängde en pipmugg full med välling ner i mitt diskvatten.
Det värsta var att gå ner till källaren där Centralköket låg, till det löpande brickbandet, där jag skulle stå och sleva upp broccolimos eller langa fram diskheta tallrikar. Kanske var det bara min långsamhet som ställde till det, men jag misstänkte att de som ständigt jobbade där nere tyckte att det var kul att göra det extra besvärligt för mig och att gorma när det inte gick bra.
Den som jag hade bäst kontakt med på jobbet var en dement dam som nyligen hade flyttats över från mentalsjukhuset intill, Beckis. Hon hette Elsa och gick med mig på saftrundorna eller satt och pratade samtidigt som jag diskade.
Hur det annars var för de äldre på den tiden, eller vad personalen tänkte om sin arbetsmiljö, har jag ingen aning om.
Jag vet bara att mantrat ”bara jag inte hamnar på … ” finns kvar.
Publicerad: 2012-06-01
Så här jobbar vi på Allt om arbetsmiljö med journalistik. Redaktionen är oberoende från vår ägare och vi arbetar opartiskt. Vi stödjer inte något politiskt parti eller organisation och vi tar inte ställning. Det vi publicerar ska vara sant och ha hög kvalitet.
