Efter valet: dags för arbetslivet

I väntan på att talmansrundorna och voteringarna når ett resultat är det som om svensk politik är i viloläge. Vi vet inte vad som kommer att hända den kommande mandatperioden, vare sig med skatter och budgetar eller med migrationspolitik och välfärdssatsningar. Man kan ha sina aningar, men mycket är oklart.

Frågan är dock om inte den tätaste dimman ligger över arbetslivspolitiken. Det var ganska tyst om den även i själva valrörelsen. Det kan man tycka är märkligt, med tanke på att den handlar om vår verklighet åtta timmar om dagen – nästan hälften av vår vakna tid. Hur kommer arbetsvillkoren att se ut, hur ska arbetsrätten formas, hur länge ska vi arbeta, hur ska dödsolyckor och arbetsskador motverkas, hur ska vi hantera den jobbrelaterade psykiska ohälsan?

Det finns en del skarpa förslag. Och utifrån dem går det att gissa sig till några tvistefrågor som vi nog får höra mer om. Således finns det en klar majoritet i riksdagen för att ändra i lagen om anställningsskydd. Det kommer i första hand att handla om fler undantag från turordningsreglerna.

Vidare kan det komma att införas vissa förändringar i strejkrätten. Socialdemokraterna vill begränsa rätten att ta till stridsåtgärder för att kräva annat än kollektivavtal. Allianspartierna vill se över rätten till sympatiåtgärder.

Två av arbetslivssveriges  myndigheter kan komma i blåsväder. Allianspartierna ifrågasätter Arbetsförmedlingens själva existens. Den nya Myndigheten för arbetsmiljökundskap i Gävle är också nedläggningshotad.

Blir förslagen verklighet? Det är svårt att sia om. Förr eller senare kommer det att krävas kompromisser om landet ska kunna regeras. Då finns alltid det gamla hederliga utredningsväsendet att begrava svåra frågor i.