En stund för eftertanke

Varför fota sig själv sittande på en toastol med brallorna nerhasade? En typisk sextiotalsprovokation? Förmodligen. Ett finger åt den goda smaken. En bild från the summer of love när allt var möjligt och Frank Zappa kunde tillåta sig påstå att ”We’re only in it for the money”.
Men finns det då ändå inget som är rent och äkta? Bortom sarkasmer och rädslan för att vara en av dem som blivit lurad, som ”gått på det”. Eller är ”Imagen” också bara en kommersiell framgång som ger Yoko Ono några sköna slantar varje år?
”Det är ni som är dom konstiga och jag som är normal” sjunger Thåström och det finns något desperat i rösten, en längtan efter just det där andra, det som finns kvar, det som trots allt är sant.
”Det måste finnas gränser, att luras är inte konst, bara plumpt, och tänk så mycket pengar det kostat. Dessutom fanns det säkert dom som behövde platsen bättre”.
Så femhundratusen i månaden, det är inte att luras då? Eller har det inte med saken att göra?
”Brown shoes don’t make it”.
Eller?
Koderna är möjligen något mer sofistikerade idag. Birgerssons munkjacka var okej så länge det var roligt.
Frigjordhet är att vara mest fri och att visa det, på rätt sätt.
Green Day tar bort två ”fucking” på sin cover av ”Working class hero” bara för att den ska spelas på MTV.
fortsättning följer…