Ett arbetsliv i undantagstillstånd

Jobbet har också flyttat hem för många som kan, till exempel vår redaktion. Själv testar jag för första gången på allvar distansarbetet. Mina känslor är blandade. Tekniken är fantastisk, men mina stolar är hårda och det är – som många påpekat – ensamt. Det är ju en av poängerna med distansjobb, att arbetsplatsen inte ska behövas på samma sätt. Förvisso utmärkt i dessa dagar, och vid tillfälliga förhinder, men som koncept i stort?

Jag vill gärna ha kollegor. Chefer och skyddsombud har fått en viktig uppgift, att kolla att de som kommer till jobbet inte hostar, att personalen inte utsätts för smitta. Det är onekligen en viss scenförändring. Den offentliga debatten har ju i åratal mest gällt att anställda sjukskriver sig för mycket, bl a därför finns karensavdraget som nu tillfälligt avskaffats.

Nu gäller det att ta sin eventuella smitta på allvar. Som astmatiker och van att ducka för snuviga vet jag att många är dåliga på det i vanliga fall. Förhoppningsvis gör allvaret i situationen att vi blir bättre på det nu.

När vi kommer ur coronakrisen finns många frågor ta tag i. Här är några: Ska man jobba sjuk som många gjort genom åren? Är det dags att ta vård- och omsorgspersonalens m fl ansträngda arbetsmiljö på mycket större allvar? Det är dem vi verkligen behöver nu.

Just-in-time-tänk i vården, som redan innan krisen nått en kulmen har otillräckliga lager, kan vi ha något så samhällsfarligt? Vad sägs om mer offentlig planering? Vilka varor behöver vi producera mer av på nära håll, både för beredskap och av klimatskäl?

Och ska vi dra igång alla transporter, nedsmutsande industrier och nöjesflygande på samma höga nivå igen, när viruset dragit sig tillbaka? Corona visar, om än med förödande följder, att samhället kan ändra på saker kvickt. Smutsmolnen över Kina och Centraleuropa har lättat, enligt satelliternas bilder. Vi behöver få igång arbetslivet snarast, men det måste vara hållbart så att vi slipper klimatkollaps och framtida, än värre, katastrofer.