Finns den politiska viljan?

Strax före jul ifjol gick ett inbrottslarm hos dåvarande statsministern Magdalena Andersson (S). När polisen kom på plats visade det sig att det inte alls var frågan om ett inbrott, utan om en städerska som skulle städa statsministerns bostad. Det visade sig också att städerskan saknade arbetstillstånd. I mars, efter en tid i förvaret i Märsta, utvisades hon från Sverige. Statsministern fortsatte sitt liv som förr, men sade i en intervju för Göteborgs-Posten att man alltid kan fundera på om man borde gjort mer. Ja, borde man?

Den då S-ledda regeringen började visserligen ta itu med brottsligheten i arbetslivet. I juni meddelade Arbetsmiljöverket att två nya center mot arbetslivskriminalitet öppnats, ett i Umeå och ett i Göteborg. Före slutet av 2023 ska de vara sju till antalet.

Tyvärr går också dålig, till och med livsfarlig, arbetsmiljö hand i hand med brottslighet. Många skadar sig för livet, men vågar ändå inte berätta om missförhållandena på arbetsplatserna. I maj till exempel gjordes kontroller på byggen och restauranger i norra Sverige. Över hälften av de inspekterade byggena hade allvarliga brister i arbetsmiljön: Men räcker center mot arbetslivskriminalitet, rapporter och kontroller?

Polisen som jobbar med arbetslivskriminalitet säger att det är svårt att få utnyttjade att berätta om missförhållanden, vilket gör det svårt att fälla oseriösa arbetsgivare. Tystnaden är inte konstig, eftersom en människa som avslöjar sin arbetsgivare sannolikt blir utvisad, precis som städerskan. Det är inte heller alltid en fråga om att det bara är människor som saknar arbetstillstånd som kan bli utnyttjade. Till exempel är en persons arbetstillstånd bundet till den arbetsgivare och det yrke som står i beslutet, vilket sätter arbetstagaren i en stark beroendeställning till sin arbetsgivare.

Den svenska polisen har haft svårt att identifiera utnyttjade arbetare som offer för människohandel, och att leda det i bevis. De fällande domarna är få.

För något år sedan intervjuade jag direktören för Europeiska kriminalpolitiska institutet, Natalia Ollus. Hon ansåg att utnyttjande av människor i arbetslivet är ett strukturellt problem som staten direkt eller indirekt tillåter, eftersom den ekonomiska tillväxten är så beroende av det. Många av branscherna som tampas med arbetslivskriminalitet är branscher där kommuner och staten är stora upphandlare, vilket också ger dem stor makt.

Är det en slump att en städerska utan arbetstillstånd skulle arbeta i statsministerns bostad? Knappast. Snarare ser jag det som en indikation på hur utbrett problemet med arbetslivskriminalitet är. Människorna som utnyttjas betalar alltid det högsta priset – med sin hälsa, med förlorade inkomster, med utvisning. Kriminaliteten och utnyttjandet lär kvarstå ända tills de utnyttjade arbetarnas ställning blir bättre, så att de vågar tala utan att riskera allt. Finns den politiska viljan till det?