Från Bryssel och rakt ut på golvet
Inte sällan har jag undrat om allt det som beslutas här i Bryssel egentligen påverkar oss särskilt mycket i Sverige. Inte minst på arbetsmarknaden har vi våra kollektivavtal som säger vilken lön som man får och vilka anställningsvillkor som gäller. Kollektivavtalen hotas inte nämnvärt från den här kanten. Inte än i alla fall. Så varför bry sig?
Publicerad: 2011-10-13
Det finns saker i arbetslivet som Bryssel bestämmer över och som faktiskt skickas rakt ut på verkstadsgolvet för eller senare. Jag tänker på arbetstiderna. Idag var det kul att få prata till och med en grupp lokalt fackligt aktiva från Kommunal i Göteborg. De befinner sig till vardags om inte på verkstadsgolvet, så på andra arbetsplatsgolv. De vittnar om att EU:s direktiv för arbetstider har påverkat situationen ute på arbetsplatser. Det knorras om att regler och domslut beträffande jourtid och kompledighet är dåliga och utnyttjas av arbetsgivare. Från sjuksköterskor hör jag att regler för dygnsvila och nattarbete gör att man tvingas jobba fler arbetspass och man kan inte vara ledig många dagar i sträck. De flesta är undrande inför att facken i Sverige inte längre kan avtala med arbetsgivaren om precis allting när det gäller arbetstider. Varför måste EU lägga sig i dessa saker, frågar man sig och får medhåll av vissa svenska EU-parlamentariker.
Arbetstidsfrågan illustrerar dilemmat med att ha kakan och äta den. Vi i facket vill befrämja den integration av Europas marknader (också arbetsmarknaden) som sker med stor hastighet. Samtidigt vill vi bestämma själva över hur spelreglerna skall åstadkommas. Med det är en omöjlig ekvation eftersom EU:s medlemsländer har så olika förutsättningar. Arbetstidsregler är regler för att skydda arbetstagarens hälsa och säkerhet. Jag menar att det i slutändan måste finnas ett antal grundläggande regler för veckoarbetstid, dygnsvila, veckovila et c etra som alla måste hålla sig till som vill finnas på den integrerade europeiska arbetsmarknaden. Annars leder det obönhörligen till arbetstidsdumping, på så sätt att medlemsländer kommer att vilja höja konkurrenskraften genom att ha sämst arbetstidsvillkor. Det blir ett arbetstidens ”race-to-the-bottom”.
När EU:s arbetstidsdirektiv nu åter är uppe till politisk behandling, är huvudfrågan om det skall vara möjligt för enskilda medlemsländer att undanta arbetstagare från begränsningar i arbetstiden på individuell basis. Storbritannien och ytterligare ett antal länder tillämpar denna ordning, medan t ex Sverige inte gör det. Från europeiskt fackligt håll samt från olika medlemsländer vill vi mura igen det hål i skyddsreglerna som Storbritannien vill fortsätta ha. Jag vet idag inte om vi lyckas. Det är en politisk – för att inte säga en ideologisk – fråga. Skall EU vara bara marknad eller skall unionen ha en social dimension?
Men om vi lyckas slå fast några gemensamma arbetstidsregler så innebär det helt säkert ett fortsatt inskränkt förhandlingsutrymme mellan fack och arbetsgivare på verkstadsgolvet hemma i Sverige. Man kommer inte kunna avtala bort t ex begränsningarna i veckoarbetstid eller dygnsvila. Det är priset som de svenska facken får betala för att bidra till att upprätthålla skyddsreglerna på den europeiska nivån.
Publicerad: 2011-10-13
Så här jobbar vi på Allt om arbetsmiljö med journalistik. Redaktionen är oberoende från vår ägare och vi arbetar opartiskt. Vi stödjer inte något politiskt parti eller organisation och vi tar inte ställning. Det vi publicerar ska vara sant och ha hög kvalitet.
