Frank Zappa och falsk matematik

Eller?

Det är väl i den tron de flesta av oss är fostrade. Ändå möts vi allt för ofta av dessa trollkarlar med sina kaninstinna hattar som envisas med att hävda att det som kommer där ur är sant.

Framgång och rikedom är något som skapas genom magiska manövrar mellan konton, eleganta knapptryckningar i ett paradis där alla kan som vill, och inte bara tjurskalligt hävdar just det där tråkiga och gammalmodiga, ja ni vet, ”ett plus ett…”. Så bakåtsträvande!

Under många år var jag fackligt aktiv, gick på möten, läste rapporter och protokoll, ställdes öga mot öga mot ”Dom andra, Dom duktiga”, de som visste och kunde. De som satt i sina svala rum och på fullt allvar påstod att jorden är platt som en pannkaka och att två plus två nödvändigtvis inte alltid måste bli just fyra. ”Det beror på hur man ser på det”.

Samma män som nu ännu en gång rycker på axlarna när deras luftslott förvandlas till svarta hål och som glosögda säger att de inget anat, ”det fanns inget som pekade i den riktningen, enligt våra experter…”

Det är då jag åter stänger in mig i bilen, trycker in ”Fillmore east – june 1971” och vrider upp volymen så mycket det går för att inte bli tokig. För att inte också jag ska börja tvivla på just det där, ja ni vet, ”ett plus…”

För övrigt blev jag med familj vid tjugo, i ett rus av passion och längtan efter kärlek. Ett äventyr som skänkt mig fyra barn, två barnbarn så här långt och en kvinna jag älskar lika mycket nu som då.

Och som om detta inte vore nog lyckades jag få min första roman utgiven i våras på Ordfronts förlag med titeln ”Thick as a brick”.