Fredagsfeeling åt alla – är det för mycket begärt?
Äntligen fredag! Vi ser tillbaka på arbetsveckan, vi gläds åt att helgen är här, vi kan få vila och ägna oss åt annat en stund. En löptur i solens sken, ett bullbak med förhoppningsvis glada barn och ett biobesök med sonen på filmen om Glada Hudikteatern – det gläds jag åt.
Publicerad: 2011-03-25
Kanske en kopp kaffe med goda grannar – det tillhör livets goda.
Samtidigt parallellt med min egen enögda fredagsglädje skaver analysen stressforskaren Aleksander Perski gjorde på Stressforums första seminarium i måndags. Temat var rehabilitering vid stressrelaterad ohälsa. Läs referatet här.
– På 70-talet hade vi tanken att arbetslivet var till för alla – men så är det inte längre. Vi lever i ett kallt och elitistiskt samhälle där 1/3 slås ut. Vad händer med den psykiska och fysiska hälsan hos denna grupp av människor? Sa Aleksander Perski.
Ja, vad händer med alla dem som inte har någon fredagsfeeling därför att alla dagar är lika? Som bara faller längre och längre ner i den arbetslösa, svarta gropen? Hur ska de kunna hitta energin till och tron på att hitta tillbaka till arbetsmarknaden om ingen tror på dem?
Hur mår deras barn?
Perski pekade också på att psykisk ohälsa dominerar sjukskrivningarna i hela västvärlden. Flera undersökningar visar samband mellan ett alltmer pressat arbetsliv och ökad psykisk ohälsa. Landstingsutställda är särskilt utsatta, fler kvinnor än män drabbas.
Å ena sidan har vi då det stora antalet människor där övertid blivit mer regel än undantag – och som vaknar på natten för att de tänker på jobbet. Å andra sidan finns den grupp som inte kan sova därför att bristen på arbete är så stressande. Utan arbete inga pengar. Inget socialt sammanhang att verka i. Inga arbetskamrater som säger ”hej på dig” och som är en del av din dag. Utan arbete – inga rutiner, inga intryck, ingen självkänsla, ingenting. Arbetet är en så stor del av livet att om du hamnar utanför arbetslivet är det lätt att tappa själva livet. Även om livet är större än ditt arbete. Tyvärr har vi inte kommit längre än att det är vanligare att fråga ”Vad arbetar du med?” än ”Vem är du?” vid nya bekantskaper.
Jag har en vision. Jag vill se ett exotiskt arbetsliv där alla behövs. Där varje individ är unik och får bidra med sin särskilda begåvning. Där vi tar tillvara skillnaderna som kallas man och kvinna, ung och gammal, svensk eller invandrare. Där vi fokuserar på vad vi kan och orkar istället för tvärtom. Ett samhälle där vi byter ut begreppet funktionshindrad mot funktionsunik. Fredagsfeeling åt alla – är det för mycket begärt?
Publicerad: 2011-03-25
Så här jobbar vi på Allt om arbetsmiljö med journalistik. Redaktionen är oberoende från vår ägare och vi arbetar opartiskt. Vi stödjer inte något politiskt parti eller organisation och vi tar inte ställning. Det vi publicerar ska vara sant och ha hög kvalitet.
