Hen handlar om rätten att få vara sig själv!

Hen. Rent språkmässigt ett fantastiskt smidigt ord: ett fullgott alternativ till ”hon” och ”han”, men även ett komplement som fyller ett tidigare tomrum i det svenska språket. Hen kan till exempel användas när kön är okänt, skribenten vill vara könsneutral eller när hen vill göra en poäng i att inte ”köna” sitt språk.

Varför är ordet då så kontroversiellt?

För kontroversiellt är det. Dagens Nyheter förbjöd nyligen användandet av ordet i tidningen, då det kan ”uppfattas som ett queerpolitiskt ställningstagande” (utan att reflektera över att själva bannlysningen av ”hen” i allra högsta grad OCKSÅ kan tolkas som ett politiskt ställningstagande). En barnboksförfattare använde genomgående ”hen” som pronomen för alla figurer i sin bok, vilket ledde till många starka och negativa reaktioner. Inte bara i kommentatorsfälten på internet, utan även hos vissa forskare, som oroade sig för att barnen skulle bli ”förvirrade”. En lärare på en förskola i södra Stockholm skrev ”hen” istället för ”hon/han” i ett brev om magsjuka bland barnen. När en bekymrad förälder reagerade, bestämde chefen att förskolan skulle avvakta med att helt använda ordet tills de visste ”hur nya förskoleplanen hanterar frågan”.

I Tema Likabehandlings handbok ”MedVerkan”, om hur arbetsplatser kan arbeta för lika rättigheter och möjligheter i arbetslivet, beskriver vi begreppet ”tvåkönsnormen”. Tvåkönsnormen är det maktsystem som dikterar att det bara finns två kön, som står i diametral motsats till varandra och där det som uppfattas som ”manligt” och ”kvinnligt” hålls isär. Det är tvåkönsnormen som gör att det första många frågar efter en förlossning är ”Är det en pojke eller flicka?” och inte ”Mår barnet bra?”. Tvåkönsnormen är nära sammankopplad med heteronormen, där alla antas vara heterosexuella och därmed naturligt attraheras av det ”motsatta” könet.

Att skapa en spricka i bilden av en värld där det finns två tydliga kön är därmed oerhört provocerande. Minns bara det par i Kanada som vägrade berätta vad deras barn, som var fem månader gammalt, hade för kön. Upprördheten var total – hur ska jag då köpa kläder till barnet, hur ska jag kunna prata med det, hur ska jag ens kunna förhålla mig till det?

På samma sätt uppfattas det också som provocerande att beskriva en värld där människor klär sig, uttrycker sig eller handlar på ett sätt som bryter mot normen om hur deras identitet och uttryck bör manifesteras utifrån föreställningar om deras kön. En värld där det inte alltid, vid varje tillfälle, är relevant att ha svar på frågan ”Är det en kvinna eller man?”. En värld där alla faktiskt inte heller vill vara antingen kvinna eller man. Det är en alldeles verklig värld, eftersom det är så världen vi lever i ser ut. Det är en värld där hen har en helt självklar plats.

Det finns många vars könsidentitet eller könsuttryck inte ryms inom tvåkönsnormen. Det kan till exempel vara Lisa, som fötts med ett manligt personnummer, men som genomgått en könskorrigerande operation och nu kan leva som den kvinna hon alltid varit. Det kan också vara Kim, som varken känner sig som kvinna eller man. Som vill bli kallad – hen.

Inom mänskliga rättigheter är självidentifikation centralt. Att själv få bestämma vilken eller vilka etnisk(a) tillhörighet(er), sexuell(a) läggning(ar) eller könsidentitet(er) en har, handlar till syvende och sist därför om en respekt för de mänskliga rättigheterna. Hen må vara ett smidigt ord rent språkligt, men det är inte det som är det viktigaste när det handlar om varför hen måste få vara en del av det svenska språket. Det viktigaste är användandet av ordet hen i syfte att respektera en person som definierar sig utanför den trånga tvåkönsnormen och som vill bli omnämnd som hen.

Hen handlar i de fallen om rätten till självidentifikation. Om rätten att få vara sig själv. Det är, eller borde i alla fall vara, både odiskutabelt och okränkbart.