Ingen vill vara den som sitter bredvid fel person

Bordsplacering tillämpas ibland även i arbetslivet. Fast just nu tänker jag på en som inte var vid något bord, utan i en kajak. En tvåmannakajak. Vi pratar konferens, vi pratar försystring över gruppgränser, vi pratar paddla med tilldelad partner.

Jag vet att själva idén med kajaker är att de ska vara smala och glida fram på vatten, men vill ändå hävda att det kan innebära problem. I synnerhet om man aldrig har suttit i en kajak förut och om instruktören på frågan ”hur gör man?” svarar: ”Man paddlar”.

När sedan ens partner blir damen som pratar lite för högt och väldigt mycket ångrar man att man inte gjort som kollegan som smitit undan med en deckare på rummet. När hon vänder sig om så att hela kajaken skakar för att fråga något som inte alls handlar om överlevnad på hav gäller det inte bara att fokusera utan även att balansera.

Här skulle det kunna sluta. Med att bords/kajakplacering är dumt. Men sedan gick vi och badade hon och jag. Och det var sensommar och släta klippor och varmt i vattnet. Vi hade inte vält, och vi började prata. Sedan fortsatte vi att göra det flera år, jag såg poängerna med att hon var en sådan som inte drog sig för att prata och när hon gick i pension blev jag ledsen.

Å andra sidan minns jag hur jobbigt det var att dela skrivbord med hon som tyckte att jag lät för mycket när jag andades under allergisäsongen. Nu löste sig situationen automatiskt, eftersom arbetsuppgifterna innehöll tillräckligt mycket rotation. Men anta att vi hade varit placerade så för gott, vem hade först försökt rymma från vem?

Jag tänker också på den försynta äldre kvinnan som alltid satt själv i lunchrummet, på hur de andra på den arbetsplatsen alltid valde det andra bordet om hon redan satt vid det ena. Frågan är om inte bordsplacering hade varit en bra sak i det fallet.