Vi pratar för lite om PTSD

Lättnaden var stor när jag äntligen fick veta att jag led av posttraumatisk stress, PTSD. Jag hade länge vetat att något var fel, men kunde inte sätta fingret på vad det var. Var än jag befann mig, kunde ångesten lägga sig som en kvävande orm runt halsen. Varje kväll, precis i stunden jag skulle somna, kastades jag tillbaka till skräcken och rädslan. En föraning om att det värsta kommer att hända började följa med mig överallt. Jag var oavbrutet rädd. Vardagen handlade allt mer om att överleva, istället för att leva.

Posttraumatisk stress kommer av att ha varit med om något så fruktansvärt att det inte går att ta in, förstå – och allra minst sätta ord på. Hjärnan tränger undan de svåra upplevelserna, vilket gör det svårt att tala om. Det kan handla om någonting en person upplevt i krig eller kriser, eller en person som blivit utsatt för våld, våldtäkt eller andra övergrepp.

Ännu talas det allt för lite om posttraumatisk stress som en arbetsmiljöfråga, och medvetenheten om den behöver bli bättre. Till exempel ger en sökning på PTSD på Arbetsmiljöverkets hemsida inga träffar. På våra arbetsplatser finns idag många som flytt krig, och i synnerhet det senaste året från Ukraina. Många kan bära på djupa sår i själen, svåra erfarenheter och förluster av nära.

Händelser som kan ge PTSD kan likaväl ske på jobbet. Det är inte helt ovanligt bland räddningspersonal som måste hantera till exempel olyckor. För vårdpersonal blev frågan aktuell i samband med coronapandemin när arbetsbelastningen ökade och vårdarna mötte väldigt svåra situationer i sitt arbete. Ihållande och svår arbetsplatsmobbning kan också leda till PTSD.

Många vet att PTSD handlar om flashbacks, alltså att man kastas tillbaka i tid och rum, och återupplever det som hänt. Men det är bara ett av de många och ibland diffusa uttryck PTSD:n tar sig. Den är lömsk på så många sätt. Den kan dyka upp långt senare, för mig blev det ungefär femton år efter att det hänt. Jag kunde då inte koppla ihop mina symptom med händelsen för så länge sedan.

Efter min diagnos började jag ta reda på mer. Jag läste om en operasångerska som plötsligt förlorade rösten utan att läkarna hittade orsaken. Till slut kom det fram att sångerskan bar på ett trauma, och efter att hon bearbetade det återfick hon rösten. Jag läste om mannen som för länge sedan flytt ett krig och jobbat i Sverige i många år. Han började bli mer irriterad och lättretlig över småsaker. Till slut tog han ett rejält tag i sin arbetskompis, och förlorade jobbet. Senare visade det sig att mannen hade PTSD.

Jag tror att bättre kunskap om posttraumatisk stress och hur den ska hanteras gör det möjligt att fortsätta arbeta. För yrkesgrupper som i sitt arbete kan vara med om traumatiska händelser är det väsentligt att skapa organisatoriska strukturer för att hantera det och få stöd, att helt enkelt ha det systematiska arbetsmiljöarbetet i skick.

Tidiga krisinsatser spelar stor roll. Om en individ har symptom på PTSD, så kan minskad stress på arbetet och stöd från chefer och kolleger bidra till att orka med jobbet. Tystnadskulturen kring psykisk ohälsa behöver spräckas.

För min del började vägen tillbaka till livet efter att jag fått diagnosen, och fått hjälp att bearbeta det som hänt. Det finns en väg tillbaka för fler men det kräver ökad medvetenhet.

JONNA SÖDERQVIST, journalist specialiserad på arbetsmiljö och arbetsrätt.