Känner jag dig?

Personer som inte hälsar, brukar i diverse undersökningar dyka upp som exempel på kollegor man inte vill ha. Chefer som hälsar på alla brukar lyftas fram som bra. Tänk då att du hälsar glatt på kollegan, som bara tittar tomt framför sig, som om du inte fanns.

Det är förstås möjligt att personen är sur på det du gjort eller inte gjort. Men ett annat alternativ är att han eller hon är ansiktsblind, vilket på ett ungefär innebär att man har svårt att placera människor som man rätteligen borde känna igen, i synnerhet om de dyker upp där man inte är van att se dem.

Jag kan till exempel undra vem den glada kvinnan som hälsar utanför affären är, heja lite avmätt så som man gör på översociala okända. För att sedan få reda på att det var grannen vägg i vägg, hon den trevliga som alltid passar katten. Problemet var att hon hade mössa, helt uppenbart en inte bara förmildrande utan direkt förklarande omständighet för en sådan som mig.

Eller mitt senaste exempel: sitter på torget hemmavid och äter glass med dottern, när en joggande kvinna hejar. Letar förtvivlat i huvudets kartotek över folk i området, dagis- och skolföräldrar, fröknar, grannar, när den joggande hjälpsamt pekar på sig själv och säger ”arbetskamrat” .

Det står fortfarande helt still.  Vilken arbetsplats menar hon? Någon där jag var för länge sedan? Eller är hon någon som varit inne tillfälligt hos oss?

Det var vår vd. Vilket jag hojtade glatt som om jag kommit på svaret på utslagsfrågan i en svårare frågesport; du är Carina Lindvall, vd! Hade jag kunnat hennes andranamn hade jag ropat det med.

Hon nickade förstående och sprang vidare.