Knappast rock’nroll
Tuffa toner. Det fanns en tid då rockmusiken betydde något. Det trodde vi i alla fall. Läs: Chuck Berry, Velvet Underground, The Clash. Sedan kom en tid då rockmusiken inte betydde riktigt lika mycket. Men det fanns fortfarande potential. Läs: Guns N’ Roses, Mötley Crüe, Oasis.
Publicerad: 2011-10-17
Till sist kom nuet. Rock’nroll andas med respirator. Och företagen har börjat påstå att de ”rockar”. Eller, när det blir riktigt, riktigt pinsamt, att de ”rockar fett”.
När en firma eller en avdelning säger att man rockar, vill man förstås förmedla att här händer det saker, här expanderar vi, att här är det minsann dynamiskt värre.
Det betyder verkligen inte – VERKLIGEN inte – att här försöker vi bränna ljuset i båda ändar
eller att här vantrivs vi i tillvaron. Rockmusiken hade sina svarta sidor, flörtade med självdestruktivitet, var ofta tonårigt svartsynt – men också himlastormande romantisk. Resultatet blev då och då mycket spännande musik.
De företag som nu säger att de rockar sysslar med något annat. Kan de inte påstå att de ”svänger glatt”? Som ett dansband?
Publicerad: 2011-10-17
Så här jobbar vi på Allt om arbetsmiljö med journalistik. Redaktionen är oberoende från vår ägare och vi arbetar opartiskt. Vi stödjer inte något politiskt parti eller organisation och vi tar inte ställning. Det vi publicerar ska vara sant och ha hög kvalitet.
