Konsten att fronta en smörgåshög

Under lunchruschen gäller det däremot att jobba så att svetten lackar; med ett leende som inte får lämna ansiktet och ett glatt bonjour som närmar sig falsett ska samtliga kunder bemötas, samtidigt som frågan om de ska äta på plats eller ta med sig, inte får glömmas bort. De flesta är förstående då fraserna efter ett tiotal gånger blir alltför tungvrickande och erbjudandet om bestick lämnas därhän. Med ett flertal personer som trängs med varandra bakom kassorna och stressar för att först hinna fram och plasta in just sin kunds soppa kan jag tänka mig att det utifrån ser ut som en kaosartad hönsgård. Dock en ganska trevlig och gemytlig sådan, åtminstone om man med selektiv hörsel kan undvika mängden ”merde”, och även det starkare ”putain”, som frekventerar luften.

Därefter blir det till att återgå till smörgåsförflyttningen, vrida flaskor så att etiketterna hamnar rätt och ställa salladerna i korrekt datumordning. Det rör sig nämligen om att ständigt sysselsätta sig med något för att både se – och vara – upptagen, annars tenderar tiden att gå baklänges. För jo, tiden, liksom allting, är relativ. Därför hugger man med glädje tag i kundernas smutsiga brickor när de lämnar restaurangen, ler förtjust när ytterligare bestick får fyllas på i lådorna samt i det närmaste flyger upp för trappan med trasa och spraymedelsflaska i högsta hugg för att gå loss ordentligt på övervåningens bord.

Väl hemma struntar jag dock fullständigt i snörräta rader, tillmötesgående leenden och trasor, på så sätt blir det minutiösa arbetet roligare morgonen efter. Och jag slipper nöta sönder Suzanne Vegas största hit.