Krafttag mot mobbning

”Ingen ska lämnas utanför och ingen ska lämnas efter.”
Så har arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin uttalat sig och det är ett bra mål. Tyvärr gäller det inte de som mobbas på arbetsplatserna. Här brister det både vad gäller lagstiftning, tillämpning, forskning och stöd till arbetsplatser och drabbade.

Mobbningsforskaren Heinz Leymann slog redan för över 15 år sedan larm om situationen i svenskt arbetsliv: ”Vi observerar en destruktiv personaladministrativ handläggning med rättskränkande inslag, …skattningar tyder på att antalet personer som råkar ut för detta är kanske 15?000–30?000.” ”Varje år begår mellan 100–300 människor självmord på grund av mobbning på arbetsplatsen.”

Det tragiska är att kunskap funnits under lång tid, men den politiska handlingskraften att åtgärda problemen saknas. Vi vet i?dag att mobbning kan minskas med ökad upplysning och ett tidigt ingripande. I exempelvis Norge har politiker, myndigheter och parter genomfört en treårig framgångsrik satsning, ”Jobbing utan mobbing”, som presenterades på ett seminarium i riksdagen som vi arrangerade i december förra året.

Arbetsmiljöverket beskriver ett katastrofalt läge på sin hemsida, men behöver aktiva politiska beslut för att kunna agera på ett bättre sätt. Man skriver bl a: ”Stressrelaterade och psykiska besvär har fördubblats sedan 1997” och ”Stress i arbetet uppmuntrar (regressiva) beteenden som ryktesspridning och utlöser försvarsmekanismer som kan leda till att syndabockar söks.”

Inger Efraimsson, tidigare ordförande för Försäkringskassan, förutspådde 2004 en fortsatt dyster utveckling: ”Den brantaste ökningen är den för sjukskrivningar med psykiska diagnoser. År 2001 hade 27 procent av de långtidssjukskrivna en psykisk diagnos.”

Situationen förvärras med dagens ekonomiska kris, som medför ett allt hårdare klimat och ett än mer stressat arbetsliv. I sportens värld vet vi att vi får dopade och fuskande idrottsmän om vi inte har noggranna kontroller. Straffen är ofta hårda med böter och avstängningar. Var finns de ansvariga som inser vikten av hårdare kontroll när konkurrensen på arbetsplatserna hårdnar? Skapas inte en sjuk människosyn om fel personer slår sig fram?

Destruktiva grupprocesser förändrar den drabbade individens identitet och gör personen chanslös. När någon görs till syndabock för gemensamma problem är det en skriande orättvisa och brott mot arbetsmiljölagen. Mobbningen måste i?dag ses som ett folkhälsoproblem och innebär alltid ett stort
lidande för individen och dess anhöriga. Det skapar stora kostnader för samhälle och företag och utgör dessutom ett allvarligt demokratiproblem.

Varför möts individens problem på arbetsmarknaden ständigt av de ytterst ansvarigas tystnad och ointresse? Det är inte en partipolitisk fråga att reagera på den här skrämmande realiteten och orättvisan. Analyser av orsaker och åtgärder kan skilja sig åt, men mycket går definitivt att göra för att förbättra dagens situation.

Vakna! Det är dags att erkänna problemen och sedan agera.

Torbjörn Björlund, riksdagsledamot (V)
Börje Eriksson, medlem i antimobbningsorganisationerna OMM och STOPP