Man får inga jobb
Det känns nästan helt bortglömt just nu men för inte så länge sedan stod Fredrik, Mona & Co och försökte övertala det svenska folket varför man skulle välja rött eller blått. En av de största frågorna var hur vardera parti skulle lösa den höga arbetslösheten, man pratade då främst om ungdomsarbetslösheten och större delen av det svenska folket väntade på att någon politiker skulle trolla fram den perfekta lösningen som skulle lösa allt. Det enda som jag aldrig hörde under hela debatten var någon som även satte lite press på den unga. Jag fick känslan av att det var politikernas jobb att skapa massa jobb, som de sedan skulle dela ut som någon form av present till alla arbetslösa.
Publicerad: 2011-02-16
Självklart anser jag att politikerna kan göra vissa saker som i sin tur skapar mer jobb och att det just nu kanske finns lite för lite jobbmöjligheter för unga. Jag menar inte på något sätt smutskasta en hel generation som jag själv ingår i och säga att de är lata eller något liknande, utan jag anser bara att det i denna finns ett delat ansvar mellan politiker och individer. Jag kan bara prata efter mina erfarenheter och efter vad jag har sätt så är det nästan alltid så att om någon jobbar hårt och verkligen vill ha ett jobb så skaffar dem det. Det kanske tar ett tag men tillslut står det där nöjda med ett ökat självförtroende och en lite tjockare plånbok. Om sedan någon annan spenderar en kvart i månaden på arbetsförmedlingen och hastigt slänger ihop ett CV från en mall så brukar det efter jag sätt sällan gå lika bra och de får sällan eller aldrig ett jobb. För något som jag själv känner och som jag ständigt ser hur det verkligen är så är att, man får inga jobb, man skaffar sig dem.
Man får först sätta sig ned få ihop ett bra CV och personligt brev, sedan går man ut tar några nej, kommer på några intervjuer och efter några nej till så har man jobbet. Så ser verkligheten ut enligt mig och jag har själv fått i snitt 1 jobb på 25 utlämnade CV:n. Ett snitt som ständigt förbättras och det beror på att jag hela tiden märker att mitt CV blir bättre, snyggare och lockande samtidigt som jag för varje personalansvarig som jag snackar med blir bättre och bättre på att sälja in mig själv. Om man bara är villig att utvecklas och vågar ta chansen så kommer anställningen allt närmare.
Att bli avvisad kan vara en av de värsta saker som finns vare sig man blir det av en snygg tjej eller av en potentiell arbetsgivare. Att man gör sig sårbar, lämnar ut sig och riskerar misslyckande är något som jag själv kan erkänna är jobbigt. När man sedan kanske får en negativt svar så känns det hemskt men känslan av att någon om det bara är på ett nonchalant säger – Okej det ser bra ut, när kan du börja jobba? Den känslan är fullkomligt underbar!
Även om det inte finns så många känslor som känns värre än att misslyckas i livet så anser jag att man bör se den som en fantastisk möjlighet, att lära känna sig själv, utvecklas och ta ett steg närmare att lyckas. Det är inte lätt att tänka så men jag tänkte avsluta dagens blogginlägg med att använda ett citat från en man som verkligen förstått det jag pratar om, Thomas Edison när han beskriver alla sina ’’misslyckade’’ försök av att ta fram en fungerande glödlampa – ’’Jag har inte misslyckats, jag har bara hittat 10,000 sätt som man inte få en glödlampa att lysa på. ‘’
Om vi nu ändå ska peka lite fingrar, vilkas fel tycker ni det är, politikernas eller de arbetslösas? Vad kan göras bättre? Kom igen skriv en kommentar!
Ha en bra dag!
Publicerad: 2011-02-16
Så här jobbar vi på Allt om arbetsmiljö med journalistik. Redaktionen är oberoende från vår ägare och vi arbetar opartiskt. Vi stödjer inte något politiskt parti eller organisation och vi tar inte ställning. Det vi publicerar ska vara sant och ha hög kvalitet.
