Måste vi alltid vara så himla anträffbara?
På en kort flygning till London på cirka två timmar håller alla sina mobiltelefoner avstängda, av tvång. De flesta kan till och med bärga sig tills flygplanet har däckat vid gaten innan de startar telefonen igen. Men där går de flesta telefonerna igång! Två timmar där du inte varit anträffbar är idag en evighet.
Publicerad: 2010-11-01
Vilken tur att man inom en snar framtid har löst säkerheten så att man både kan ringa och bli uppringd i luften. Undrar om man måste lära sig rövarspråket eller latin för att inte halva planet ska bli informerat om företagets affärshemligheter? Eller ska man bara använda resan för kvalitetssamtal med barn och barnbarn?
På de flesta arbetsplatser råder en hyfsad möteskultur när det gäller telefon. Alla ställer den på ”tyst”. Men konstigt nog behöver de flesta titta efter varje gång det vibrerar i bröstfickan eller handväskan vem det är som ringer.
Vem är det man står stand-by för? För vem behöver man vara så otroligt tillgänglig? Vad betyder det för min fokusering och mitt engagemang i mötet, att jag hela tiden måste kolla vem som ringer?
Från vem ska det komma ett samtal som gör att jag prioriterar om mitt åtagande? När blir det plötsligt fritt fram för mig att säga: Sorry, mitt löfte om att delta i detta möte med fullt engagemang gäller inte längre, jag fick ett samtal som går före?
Hur gjorde vi före mobiltelefonens tid? Hur många gånger gick jorden under för att vi inte var anträffbara under någon timme eller två?
Behövs det en förnyad diskussion om detta på jobbet? Kan det rent av vara en arbetsmiljöfråga?
Publicerad: 2010-11-01
Så här jobbar vi på Allt om arbetsmiljö med journalistik. Redaktionen är oberoende från vår ägare och vi arbetar opartiskt. Vi stödjer inte något politiskt parti eller organisation och vi tar inte ställning. Det vi publicerar ska vara sant och ha hög kvalitet.
