Men nackdelarna då?

Samtidigt brukar vänner och inte minst tidigare kollegor fråga om nackdelarna. För det måste det ju finnas, eller hur?

Jag brukar dra på det där svaret. Tänka efter. För jag trivs verkligen med mitt jobb. Och jag tycker att det är viktigt att liksom skilja på vad som är jobbet i sig, vad som är den enskilda arbetsplatsen och vad som är personkemi. Samtidigt – det måste ju finnas nackdelar. Det gör det ju på allas arbetsplatser?

Jag brukar svara att det kan vara svårt att jobba med alla drama queens. På en förskola jobbar man ju med människor och alla använder sig själva som sitt yttersta pedagogiska verktyg. Verktyg som ligger i samma låda skaver på varann. Ingen kock jag känner skulle lägga sina vassa knivar i en låda, för då blir de till sist oskarpa. Samtidigt som det här givetvis kan vara frustrerande ibland – mitt kök blir ibland uppehållsrum för kollegor som har något slags konflikt och vill ”prata av sig” – är det förståeligt. Och det är egentligen inte ”en del av jobbet”. Det är en del av kollegorna. Och innerst inne gillar jag ju att få besök i köket.

Så jag får tänka efter lite till.

Och nu tror jag faktiskt att jag kommit fram till en nackdel – som bara rör själva jobbet. Ett jobb där arbetsmomenten är förvånansvärt lika dem på krogen, där yrkesstolthet och traditioner i lika hög grad som kommunala befattningsbeskrivningar sätter gränserna för ens tjänst:

”Jag får sämre dricks.”

Eller rättare – när jag på krogen fick dricks får jag här teckningar av raketbilar, små konstverk i fingerfärg, en ljuslykta av en barnmatsburk. Oemotståndliga små tecken på barnens uppskattning.

Och kommer till sist fram på att jag faktiskt inte har så mycket att klaga på. Jag älskar ju mitt jobb!