Mod att mäta rätt

Våra insatser är ofta mätbara, men de mervärden vi bidrar med är kanske inte alltid de som mäts i de vanligaste utvärderingspraktikerna. Hur mäter man den ökade tilliten av att människor träffas och lär känna personer från andra bakgrunder än din egen? Hur mäter vi de preventiva insatser som görs som innebär att unga inte hamnar snett i livet? Och hur tusan kan vi sätta en prislapp på att människor känner sig sedda och behövda. Det är några av tankarna jag har efter att ha pratat med ett stort antal intelligenta och kreativa personer på SIME-konferensen.

Vi får höra att vi är viktiga och att vi bidrar med så mycket gott i samhället, men när det kommer till diskussioner om hur vi ska bedriva vår verksamhet blir jag oftare pratad till än lyssnad på.

Såhär tror jag att det är. Vi kan mätas i vad vi levererar i form av välfärdsvinster och liknande. Det är inte jättesvårt. Men tittar vi närmre på effekterna måste vi mäta ALLT vad vi bidrar med.

Min favoritanekdot på det här ämnet är en historia från ett härbärge i USA. Man drev en i mångas ögon en lyckosam verksamhet där de som sökte skydd för natten fick ett bra bemötande, god mat och allt sådant som vi brukar värdera en sådan verksamhet efter. Finansiärerna gav ersättning per gästnatt, så ju större beläggning, ju mer pengar fick man in.

Efter ett tag började man tänka att det här var inte så lyckat. Istället började man fundera på vad som egentligen är viktigt. Istället började man mäta antal telefonsamtal till och från gästtelefonerna, hur många vykort som kom till och från härbärget och hur många personer som dök upp på personernas begravningar. Uppdraget man hade tagit på sig var ju inte att ha så många hemlösa som möjligt i verksamheten, utan hur stora nätverk man kunde skapa för de personer som sökte skydd och hjälp.