Ohälsan är ett kvitto

Det var någon gång i slutet av 1990-talet som jag första gången skrev om det som då kallades för utbrändhet. Bakgrunden var att allt fler människor blivit långtidssjukskrivna för psykiska besvär. Ökningen var störst bland kvinnor i offentlig sektor.

Det handlade främst om stressrelaterade symtom som koncentrations- och minnessvårigheter, dålig sömn och en slags förlamande utmattning. Hjärtklappning, yrsel och huvudvärk kunde tillstöta. En del av besvären liknade dem man drabbas av vid depression, men alla drabbade var inte deprimerade. I dag används diagnosen utmattningssyndrom.

Uppmärksamheten var stor i några år. De flesta drabbade kom tillbaka till jobbet efter en tids vila, men påfallande många sjukskrevs i månader och år.

Det slogs tidigt fast att symtomen för det mesta uppkom efter långvarig stress och brist på återhämtning. Men varför drabbades allt fler just på 1990-talet? Och varför stack just kvinnor och offentliganställda ut i sjukskrivningsstatistiken? Det var knäckfrågan.

Tjugofem år senare diskuteras fortfarande de här frågorna. Men redan när jag skrev om ”utbrändhet” för mer än 25 år sedan menade ledande forskare att det fanns samband som inte gick att bortse från: sjukskrivningarna för psykiska besvär började öka samtidigt som 1990-talets stora nedskärningar i offentlig sektor slog igenom. De som arbetade inom vården, skolan och omsorgen fick se sina arbetsplatser slimmas och ibland konkurrensutsättas.

Kort sagt: stressen blev värre och mer ihållande.

Nå, det har flutit mycket vatten under broarna sedan orsakerna till epidemin av utmattningssyndrom tycktes klarlagda. Vad har skett sedan dess?

Svaret är: inte mycket. Efter en nedgång i början av 2000-talet tog det fart igen kring 2010. År 2024 slogs ett dystert rekord. Försäkringskassan räknade in 43 500 pågående stressrelaterade sjukskrivningar – det högsta antalet någonsin. Dessutom kvarstår könsskillnaderna. Kvinnor löper dubbelt så stor risk för sjukskrivning på grund av stress som män.

Så varför händer inget, trots att mekanismerna är kända?

Själv tror jag att det har att göra med något som kallas för tjänstedilemmat. Det var den amerikanske ekonomen William Baumol som lanserade begreppet på 1960-talet. Han konstaterade att produktiviteten inom industrin ökar otroligt mycket snabbare än den kan göra i arbeten som handlar om att vårda eller undervisa människor.

Om löneutvecklingen ska vara någorlunda lika i båda sektorerna sätter det press på de senare verksamheterna. Det blir relativt sett dyrare att ta hand om sjuka, barn och äldre. Samhällets kostnader för sådana verksamheter ökar medan vi får billigare prylar.

Då finns det två vägar att gå. Antingen låter vi de verksamheter som handlar om att ge vård, omsorg och utbildning få kosta. Kanske – åh, förbjudna tanke – kunde vi höja skatten. Eller så agerar vi som under de senaste decennierna: vi försöker göra vården, skolan och omsorgen billigare med hjälp av rationaliseringar, hårdare press på personalen och diverse nya ledningsmodeller.

Jag undrar om inte den ständigt ökande stressrelaterade ohälsan är kvittot på hur den strategin fungerat.

//Jonas Fogelqvist, journalist, tidigare reporter på Du&jobbet.