Om ord och vad vi borde

Rättegången om arbetsplatsolyckan i Kista förra sommaren går vidare. Mannen som förolyckades hade upprepade gånger ifrågasatt hållfastheten i konstruktionen. Han fick betala med sitt liv. Andra får böter. Fängelse?
Pirate Bay krävs på 30 miljoner.
fortsättning följer…

Bifogar en novell som bland annat publicerats i Byggnadsarbetaren, i Byggtolvan och på Ordfronts hemsida. Den heter ”Vi borde gå hem” och är en tanke värd att tänka.

Vi borde gå hem

Vi borde gå hem och inte stå här och undra. Glo på varandra och låta frågorna dö ut bakom en trave gipsskivor.
Inte fan vet jag om planken var ordentligt lagda! Eller om det var han själv som gick för långt ut? Eller om klämmorna var dragna som dom skulle? Eller…?
Va fan vet vi!? Det här bedrägeriet har blivit så stort nu och dom som höjer sig själva till ouppnålighet ser inget för avståndet som bara växer. Växer, växer, växer.
Dom ökande skillnaderna, han brukade prata om det.
Va fan bryr sig dom om en sån här skitsak!
Dom bara skrattar åt oss. Jag ger mig fan på det. Sitter där i sin självgodhet och skrattar åt oss!
Men vad vet vi?
Att allting var som vanligt. En vanlig dag med vanliga uppgifter. Han skulle visst spika upp några kvarglömda vindskivor. Plåtslagarna hade varit där före honom. Och före det några betongare på balkongen. Och sme’n, med svets och skärbrännare.
Men det blev han.
Växlande molnighet, svag vind. Han hade isterband i lådan. Pratade om några rosbuskar som skulle flyttas om ute på landet. Om grabben som tappat en tand och som gjort mål i matchen.
Det märkliga är reaktionen. Först den där uppskruvade. Hjärtslagen som känns i halspulsådern. Dom stirrande ögonen. Kroppar som hetsar men ändå gör det rätta.
”Du ringer efter ambulans, ni hämtar båren. Vi stannar här och lyfter fram honom.”
Frigör armen som ligger klämd under verktygslådan. Benet som vikt sig under honom. Blicken som stelnat, och orden, skriket som aldrig kommer. Och vi börjar ana. Ser försiktig på varandra, mäter våra ögon, och det är något som sker nu. En stillhet, en tystnad, så overklig, så bottenlös.
Helvetes, helvetes, HELVETE!
Som fastfrusna i jorden. Förstenade i ett händelseförlopp som redan är över. Ett jordskred av tystnad.
Helvetes, helvetes, HELVETE!
Någon lägger en hopvikt jacka under hans huvud. Någon gråter. Kan inte behärska sig.
Vinden har lagt sig, visst har den? Luften tjocknat och ligger tung över oss.
-Ambulansen kommer. Ge plats.
Frusna i sommarvärmen står vi och ser skuldmedvetna på varandra.
Vi visste ju. Vet att igen, och igen.
Ansvaret. Dom försvarar sig med ansvaret. Men pekar på någon annan.
Inte fan kommer någon att få bära hundhuvudet! Så många steg numera. Så många papper. Förmodligen får han bära det själv.
Och vi står tysta och ser hur han bara lämnar ett tomrum efter sig. Vi försöker kanske, men medan bedrägeriet fortsätter för fullt där utanför lyfter vi åter våra hammare, först långsamt, med tvekan och undran, men när nu ingen annan så…
Och hammarslagen ekar över takåsarna. Redan samma eftermiddag signalerar vi till omgivningen att arbetet är igång och att tidsplanen nog kommer att klara sig ändå och att…
Ja just det. Att motorn spinner utan att hacka och håller hjulen rullande. Ångan uppe! Full fart! HerreGud! Det låter ju så märkvärdigt men vår uppgift är bara att hålla pengarna igång. Pengar som gör pengar av pengar.
Det är vår del av bedrägeriet.
Och dom skrattar åt oss! Visst fan skrattar dom åt oss!
Men tänk om?

-Det blir begravning på fredag.
-Vi borde skramla till en krans.
Vi borde gå hem.