”Arbetsmiljöverket kräver inte fler anställda”

Den 26 april upphävde Arbetsmiljöverket fackförbundet ST:s skyddsstopp mot ensamarbete på pendeltågen.

Många skyddsombud och resenärer blev upprörda. Har inte Arbetsmiljöverket alltid haft en restriktiv linje gentemot ensamarbete? Kunde inte ST visa på en rad incidenter sedan tågvärdarna togs bort? Själv hade jag kunnat satsa rätt stora pengar på att utgången skulle bli den det blev.

Arbetsmiljöverkets beslut följer nämligen ett mönster. Skyddsstopp som gäller en livsfarlig maskin eller arbete på höga höjder när det saknas fallskydd brukar vara oproblematiska. Men arbetsmiljörisker som i praktiken beror på att organisationen har slimmats för hårt är svårare att komma åt. Skyddsstoppen är få och godkänns sällan, om någonsin. Arbetsmiljöverket kan ställa krav på åtgärder. Men vad jag vet har det aldrig hänt att Arbetsmiljöverket krävt fler anställda.

För vad skulle hända om man faktiskt gjorde det? Skulle förvaltningschefen säga att ”okej då, vi får väl förstärka med fem personer på socialkontor X”? Och när principen slagit igenom och ganska många verksamheter nyanställt – skulle då politikerna säga att ”nu när Arbetsmiljöverket satt ner foten får vi väl höja skatten”?

Naturligtvis inte.

Det finns en underliggande logik som tvärtom hela tiden sätter press på arbetsplatser att försöka klara sig med färre anställda. Inom industrin görs hela tiden produktivitetsförbättringar som leder till att färre personer kan tillverka mer. Konkurrensen driver utvecklingen. Men det är svårare för till exempel hemtjänsten eller vårdcentralen att lyckas med samma trick utan att omsorgen eller vården blir sämre.

I ett sådant läge hamnar samhället i något som ekonomerna kallar för tjänstedilemmat. När lönerna i industrin stiger på grund av ökad produktivitet följer lönerna i tjänstesektorn efter – såvida vi inte vill ha ett samhälle med helt orimliga klyftor mellan olika grupper löntagare. Det innebär ökade kostnader för verksamheter där det är svårt att rationalisera.

Då finns det strängt taget bara två utvägar, om inte kvaliteten på vård och omsorg och utbildning ska försämras: Antingen höjer vi skatterna, eller så skär vi ner på vilka tjänster som ska erbjudas.

Resonemanget är förstås lite förenklat. Vissa rationaliseringar går att genomföra även inom tjänstesektorn. Men i slutändan kvarstår faktum: det går inte att hantera till exempel äldreomsorgen på samma sätt som ett stålverk eller ett pappersbruk.

Eftersom det i ganska många år har ansetts omöjligt att höja skatterna har resultatet blivit att kommuner och regioner letat med ljus och lykta efter sådant som går att effektivisera eller skära ner på. Slimningen av olika verksamheter har dragit fram över Sverige som en ohejdbar slåttermaskin. Tågvärdarna är långt ifrån de enda som kommit i vägen.

Och vem tror egentligen att Arbetsmiljöverket kan vända den utvecklingen på egen hand?