Otydlig politisk styrning skapar tystnadskultur

Kommuner omfattas av arbetsmiljölagen. Det systematiska arbetsmiljöarbetet är väl beskrivet, följs upp och prövas i många delar rättsligt. Ett avgörande undantag diskuteras sällan öppet, när det är den politiska organisationen själv, nämnder, majoritet eller politisk styrning som bidrar till en ohållbar arbetsmiljö.

Här finns en rättslig och organisatorisk lucka.

För den som ej är insatt i offentlig sektor kan strukturen förtydligas. Tjänstemannaorganisationen, förvaltningen, har rutiner, delegation och etablerade processer för arbetsmiljöarbetet. Den politiska organisationen, nämnden, har det inte. Samtidigt är det politiken som ytterst företräder arbetsgivaren och sätter mål, ramar och prioriteringar.

Forskning av Welander med flera som uppmärksammats i Allt om Arbetsmiljö, visar att arbetsmiljöfrågor på politisk nivå ofta blir personberoende och styrs av intresse snarare än av tydliga strukturer. Studien synliggör också en blind fläck: politisk styrning och samtalsklimat problematiseras sällan som arbetsmiljörisker, trots att de har stor betydelse för arbetsvillkoren.

I praktiken kan det handla om motstridiga politiska signaler, otydliga uppdrag eller återkommande ifrågasättanden i nämndsammanhang. Det kan också handla om ett samtalsklimat där kritik uppfattas som illojalitet, där frågor om rimliga förutsättningar avfärdas som gnäll eller där konflikter mellan nämnd och förvaltning lämnas olösta men ändå påverkar vardagen i organisationen.

I teorin omfattas organisatoriska och sociala faktorer – kommunikation, otydliga roller, konflikter och maktobalans – av arbetsmiljölagstiftningen. Arbetsmiljöverket kan ingripa mot kommuner och regioner och förvaltningsdomstolar har prövat förelägganden och viten när arbetsmiljöarbetet brustit. Däremot saknas praxis där samtalsklimat, relationsproblem eller otydlig politisk styrning mellan nämnd och förvaltning prövats som en egen arbetsmiljöfråga.

När arbetsmiljöproblemen har sin grund i politisk styrning kan de hamna utanför rättssystemets räckvidd, trots att forskningen visar att den politiska nivån har stor betydelse för hur arbetsmiljöarbetet faktiskt bedrivs.

Konsekvensen blir att ansvaret faller nedåt. Chefer och skyddsombud förväntas hantera risker, men saknar ofta motpart och verktyg på politisk nivå. När relationen mellan nämnd och förvaltning är problemet blir vägen framåt oklar snarare än systematisk.

Detta skapar tystnadskultur. Inte för att chefer eller skyddsombud saknar mod utan för att systemet fungerar sämre när problemet sitter högst upp i styrkedjan. Den som lyfter frågor riskerar också att själv bli ett problem.

Om vi menar allvar med arbetsmiljöarbetet i offentlig sektor måste även den politiska nivån omfattas av tydligt ansvar, strukturer och uppföljning. Arbetsmiljö handlar om hur makt utövas, hur ansvar fördelas och om vem som vågar säga ifrån när systemet brister.