På min arbetsplats dör folk hela tiden …
… men det föds också ideligen nya människor. Ständig omsättning för så går det till på ett akutsjukhus. Kretslopp kan man nästan säga. Tänker på det när jag under lunchpausen tar en snabbrunda kring sjukhuset och emellanåt noterar begravningsbyråernas svarta bilar med tonade rutor som står vid ingången till avskedsrummet bakom sjukhuset.
Publicerad: 2009-08-24
De anhöriga samlade i grupper, många gånger kan man av utseende och klädsel ana att de sörjande har annat ursprung än Sverige. Kvinnor i dressar som inte andas Lindex-HM-KappAhl, välfriserade män, ibland i kaftaner, men oftast i mörka kostymer, vita skjortor utan slipsar och nervöst blossande på cigarretter. Människor från jordens alla hörn är en vardaglig syn här i Västra Götalandsregionen med ca 1,5 miljoner människor och mer än 150 olika nationaliteter.
Ibland är det folktomt kring den svarta bilen och då gissar jag att det rör sig om infödda svenskar som har avlidit. Ni vet, sådana där människor som har bott i Sverige ungefär sedan Ansgar införde kristendomen. Det är ofta påfallande ödsligt kring svenskar som ska anträda den sista resan. Orsaken är troligen de små familjerna och att människor uppnår mycket höga åldrar. Då finns det kanske inte någon stor folkhop kvar som kan ta avsked.
Min arbetsplats är alltså ett akutsjukhus, Norra Älvsborgs Länssjukhus, som ligger mitt emellan småstäderna Trollhättan och Vänersborg. På 1980-talet tillkom sjukhuset efter utdragna strider om vilken stad som skulle få ståta med ett stort nybyggt sjukhus. Ingen part avgick med segern. Det nya sjukhuset placerades i stället mitt emellan städerna ute i skogen! Helt härligt, tycker idag jag och många med mig som får arbeta i parkliknande omgivningar med stora gräsmattor, planteringar och vackra träd som har hunnit växa sig stora under de gångna tjugo åren.
I drygt 25 år har jag arbetat som bibliotekarie inom vården.
”Old soldiers never die; they just fade away”, sade en gång generalen i Förenta staternas armé, Douglas MacArthur (1880-1964). Fast egentligen lånade MacArthur uttrycket från en ballad när han skulle hålla sitt avskedstal till USA:s kongress.
Ibland tycker jag att man kan använda den här målande formuleringen även om bibliotekariernas yrkeskår, ”Old librarians never die; they just fade away”.
Till det där fade awayet har jag, som femtiotalist, cirka 10-11 år kvar att arbeta beroende på hur länge jag väljer att jobba. Bor i den idylliska staden ”Lilla Paris”, dvs Vänersborg, endast några stenkast från skalden Birger Sjöbergs hus, som jag passerar varje morgon på väg till torget och buss 61 mot sjukhuset. Vänern alldeles här utanför och Frida, Birgers olyckliga kärlek som inte ville ha honom, blickar för evigt ut över vattnet …
Au revoir tills i morgon då vi ska wallraffa!
Ing-Britt Persson
Publicerad: 2009-08-24
Så här jobbar vi på Allt om arbetsmiljö med journalistik. Redaktionen är oberoende från vår ägare och vi arbetar opartiskt. Vi stödjer inte något politiskt parti eller organisation och vi tar inte ställning. Det vi publicerar ska vara sant och ha hög kvalitet.
