Papper, papper, ständigt dessa papper
Som något av en pappersfobiker skyr jag så kallade ”viktiga papper” som pesten, särskilt sådana där jag binder mig till saker. Tydligaste exemplet gällande sådana dokument när man börjar ett nytt jobb är givetvis anställningsavtalet, kraven på klädkod samt de riktlinjer och direktiv som företaget har för sina anställda. Min kallsvettning över att försöka förstå dem – för att därefter signera – var märkbar; jag lyckades dock begripa att det rör sig om två månaders provanställning och att jag har en helt okej timlön. Mer än jag kanske någonsin har fattat hemma i Sverige, då jag vanligtvis har nöjt mig med att ögna igenom det finstilta för att sedan mumla något ohörbart för att låta lagom skeptiskt professionell.
Publicerad: 2012-02-28
Efter några slarviga kråkor på samtliga sidor blev jag därefter ägare, åtminstone tillfälligt, till fem moderiktiga pikétröjor, en collegetröja och fyra förkläden, och fick dessutom ett förvaringsskåp till mitt förfogande. Förvaltningen av dessa plagg är av yttersta vikt då klädkoden är relativt bestämd; på överkroppen är det en av tröjorna med morotsemblem som gäller, medan det för nedre delen är mer fritt – så länge allt är helt, rent och inte alltför utmanande.
Jag har alltid närt en liten dröm om arbetskläder, att utan vidare reflektion hoppa i en ensemble som är noga uttänkt att passa ens arbetsuppgifter och arbetsplats. Numera är morgonens klädångest ett minne blott, vilket tillsammans med mina förtjusande kollegor gör mitt jobb ännu bättre. Ytterligare en bidragande faktor är matkrediten, 250 euro att köpa lunch för under hela månaden. På grund av min svårartade ambivalens leder detta dock även till problem: vad ska jag äta idag är frågan som slutligen får mig att irriterat ta en färdigkomponerad meny bestående av soppa och smörgås. Igen. När betydligt färgstarkare alternativ i form av spännande sallader, varma pajer och bakverk ligger framför mig.
Väl hemma får papperen från jobbet sälla sig till en redan diger lunta från den franska banken Societe Generale. Jag gömmer undan dem bakom en trave böcker och muttrar bittert över den franska byråkratin och hoppas innerligt att jag ska slippa ta fram de förbannade arken igen. Småbarnsmentaliteten, tron på att det som inte syns inte heller finns, har aldrig varit så välkommen som i det här fallet.
Publicerad: 2012-02-28
Så här jobbar vi på Allt om arbetsmiljö med journalistik. Redaktionen är oberoende från vår ägare och vi arbetar opartiskt. Vi stödjer inte något politiskt parti eller organisation och vi tar inte ställning. Det vi publicerar ska vara sant och ha hög kvalitet.
