”Plåster finns på väggen”
Under två somrar var jag ”sillkärring” på Nordvågs konservfabrik på Klädesholmen i Bohuslän, min första kontakt med yrkeslivet. Jag fick en väldigt skarp kniv och ett lass med sill att filéa och skära i bitar, snyggt sätta upp bitarna längs kanten på glasburken, väga och få ut den på bandet till paketeringen.
Publicerad: 2012-09-28
Jag satt bredvid en tant som skurit sill i nästan 50 år. Det gick så snabbt att ögat knappast hann med när hennes kniv for över filéerna.
Uppvuxen i närheten av Sveriges sillö nummer ett, var detta ett vanligt första jobb. Vi jobbade på ackord och även som 16-åring kom man upp i ett tempo som gav bra betalt. Det var det enda som betydde något. Att vi omgavs av en stank, en lukt som knappt går att beskriva och som liksom sög sig fast huden, ingick. Och jag minns hur det sved när man satte handen med småsår i det salta sillspadet…
Jag skar mig rejält vid ett tillfälle. ”Plåster finns på väggen ” skrek tanterna och fortsatte att ta sig an sina sillberg. Bara en kvinna lämnade sin arbetsplats för att hjälpa mig med plåster och för att få på en gummituta på mitt skadade finger. Varför de andra inte ansåg sig vilja hjälpa till är upp till var och en att tänka ut. Själv tror jag bara att det finns en anledning.
Det var en strängt könsuppdelad arbetsplats, kvinnorna satt vid ”bandet” medan männen skötte maskiner, lastning och lossning. Förmannen kontrollvägde emellanåt burkar och när han kom in och klagade över för lite sill i burkarna, muttrade tanten bredvid mig ”de nya” och sneglade mot mig. Jag kan nästan garantera att det inte var vare sig jag eller mina tre sommarkollegor som var orsaken. Jag försökte visserligen komma upp i ett bra ackord, men jag ville också ha fingrarna kvar. Jag misstänker att sillkärringarna emellanåt chansade och att vi var lätta att ange som syndabockar.
Jag är stolt över erfarenheten att ha jobbat i fabrik, på ackord och i en näring som haft stor betydelse för den omgivning där jag är uppvuxen. Och vi hade ofta roligt. Det var en rå men hjärtlig stämning. Plötsligt kunde en sill komma flygande och när den träffade sitt offer kom en rolig kommentar. Och när männen vågade sig in haglade fräckisarna.
Yrkeskategorin ”sillkärring” finns inte längre kvar, maskinerna har helt tagit över. Yrket gav kvinnor ute på öarna i södra Bohuslän möjlighet att tjäna egna pengar och komma ut i yrkeslivet, långt innan det var norm.
Men för mig var det också en lärdom om pengarnas makt. För inte är det enda gången som jag i mitt yrkesliv har fått se att pengarna går före det mesta, för att inte säga allt. Och att hitta syndabockar var inget unikt problem där och då.
Hjälper du den som blöder? Och om inte, av vilken anledning låter du bli?
Tina Augustsson,
journalist Du&Jobbet
Publicerad: 2012-09-28
Så här jobbar vi på Allt om arbetsmiljö med journalistik. Redaktionen är oberoende från vår ägare och vi arbetar opartiskt. Vi stödjer inte något politiskt parti eller organisation och vi tar inte ställning. Det vi publicerar ska vara sant och ha hög kvalitet.
