Räcker det att bara strunta i näthatarna?
Idag är det en uppsjö av tjänster som täcker vårt behov av att kommunicera via nätet och det finns en dragning åt så hård transparens som möjligt. Leverantörerna ser till deras tjänster är åtkomliga från alla andra tjänster och plattformar med. Små bitar med information från olika källor bygger en helhet. De små bitarna är utspridda över i huvudsakligen sajter som ligger i tredje land (det vill säga, utanför Sverige eller annat EU-land) och det är ju smidigt för dig, men också väldigt lätt att utnyttja.
Publicerad: 2011-02-23
Svenska sajter måste följa svenska lagar och så länge som ett inlägg ligger på en svensk bloggsida eller annan server här ska det gå att få kontakt med ansvariga vid en kränkning/förtal.
Lagen om elektroniska anslagstavlor (i folkmun kallad BBS-lagen) låter oss veta att serverägarna måste agera om man upplyser dem om oegentligheter på deras sajt och svenska sajter är rätt så bra på det här – det finns bara ett fall de senaste tolv åren där serverägaren inte hörsammade det här.
En liten jämförelse: Lunarstorm hade 1.2 miljoner aktiva medlemmar och 20-talet personer som arbetade med säkerheten på det sätt som krävdes för att hålla sig till BBS-lagen. Facebook hade sommaren 2010 passerat 500 miljoners-strecket och har, allt som allt cirka 1 400 anställda. Alla dessa sitter så klart inte med abuseärenden, det är troligen bara en försvinnande bråkdel som svarar på klagomål och hjälper medlemmar. De retoriska frågorna här är: Hur många av dessa kan svenska och varför skulle de bry sig om att någon lägger ut falska hatkonton?
Slutsats: Du eller ditt företag kan inte få hjälp, oavsett om ni kopplar in Janne Josefsson, SVT:s Plus eller skriver upprörda artiklar i pressen. Man kan inte få personlig hjälp vid mobbning och förtal.
Facebook lyder under amerikansk lag precis som samtliga nynazistsajter i Sverige (som ligger på servrar i Texas) gör och den amerikanska grundlagens första tillägg (First amendment/freedom of speach) skyddar dem.
Så hur gör man? Vänjer man sig och lakoniskt rycker på axlarna eller kan man agera? Kan man hoppas att det räcker att man är tyst och struntar i vad som skrivs om en? Ni vet, det där rådet som man ger till barnen när de berättar att någon retar dem för något på skolan ”Men strunta i dem bara så kommer de att tröttna.” Räcker det verkligen? Det tar jag upp på fredag.
Väl mött.
Publicerad: 2011-02-23
Så här jobbar vi på Allt om arbetsmiljö med journalistik. Redaktionen är oberoende från vår ägare och vi arbetar opartiskt. Vi stödjer inte något politiskt parti eller organisation och vi tar inte ställning. Det vi publicerar ska vara sant och ha hög kvalitet.
