Sex punkter för att äldre ska jobba vidare

Tanken är att jag skall följa förhandlingarna av EU:s arbetstidsdirektiv, som ånyo kommer att starta under hösten om allt går som det ska. De flesta tror att förhandlingarna mellan Europafacket och motparten Business Europe kommer att stranda. Parterna står mycket långt från varandra i frågorna om individuellt undantag från arbetstidsreglerna och jourtid. Det är svårt att se hur denna surdeg någonsin skall kunna få en tillfredsställande lösning.

Men det jag egentligen vill berätta om är träffen med det belgiska kristdemokratiska facket, vilken typiskt nog ägde rum i ett före detta litet kapell i staden Lier. Belgarna har noterat den höga svenska sysselsättningen bland äldre människor och ville få veta hemligheten bakom detta. Jag förstod att de ville få mig att berätta om något som belgarna förutsätter existerar nämligen ett svenskt program för Active Ageing in worklife, i vilket förklaringarna till miraklet borde finnas.

Siffrorna talar sitt tydliga språk; arbetskraftsdeltagandet bland äldre är mycket högre i Sverige jämfört med Belgien och EU i övrigt. Den faktiska pensionsåldern är lika så högre och utträdet till förtidspension är väsentligt lägre. Jag hade turen att dagarna före min avresa få lyssna till ett föredrag av professor Eskil Wadensjö om hur utveckling av sysselsättningen för äldre har varit i Sverige. Ett fantastiskt exempel; 1961 jobbade cirka 30 procent av kvinnorna i åldern 60 till 64 år. I år, 2011, är siffran cirka 60 procent. Alltså, 1961 så jobbade äldre svenska kvinnor i en utsträckning som de flesta EU-länder inte når upp idag.

Vad är då förklaringen till detta? Ja, något särskilt program för aktivt åldrande finns ju inte. Istället lyfte jag fram följande faktorer för en häpen samling av belgiska fackligt aktiva:

•En god förebyggande hälso- och sjukvård. Låga ohälsotal bland äldre medger hög sysselsättning. Många frågande blickar syntes när jag nämnde att läkare i Sverige har rätt att skriva ut motion istället för piller.

•Ett långsiktigt arbetsmiljöarbete som från 1950-talets slut var ett gemensamt åtagande för fack, arbetsgivare, forskare och statsmakt. Efterhand kunde den fysiska arbetsmiljön förbättras och tidiga pensionsavgångar på grund av arbetsrelaterad ohälsa minska.

•Det nuvarande pensionsystemet reformerades redan i början på 1990-talet. Det ger starka incitament att jobba längre som, tillsammans med rätten att kvarstå i anställning, trycker upp den faktiska pensionsålderns för stora grupper.

•När jag framhöll att turordningsreglerna i LAS skyddar äldre, vilka annars skulle sållas bort av arbetsgivarna, ökade igenkänningsfaktorn bland publiken. Men när jag i det sammanhanget berättade att fack och arbetsgivare förhandlar fram avtalsturlistor vid uppsägningar återkom de frågande blickarna. Ett så stort ansvar tar i regel lokala fack inte på sig här.

•Omställningsavtal, genom vilka äldre medarbetare som blir övertaliga ges chansen att via utbildning m m vara fortsatt attraktiva på arbetsmarknaden, finns inte i Belgien. Här förhandlar man fram pengar vid uppsägning helt enkelt. Många gånger leder det till att äldre medarbetare blir passiva och avslutar kontakten med arbetsgivare.

•När jag så kom till punkten om de offentliga välfärdstjänsternas betydelse, barnomsorg och äldreomsorg, kunde jag förnimma lite könsrelaterad animositet bland åhörarna. Jag framhöll att eftersom barnomsorg och äldre omsorg är offentliga åtaganden i Sverige, så behöver äldre kvinnor inte ta hand om barnbarnen på dagarna precis som medelålders kvinnor inte är helt överlastade med att ta hand om gamla mamma. Alla kan jobba. Kvinnorna i publiken lystrade särskilt, medan en och annan man mumlade något om ”vart är familjen på väg”.

Till belgarnas besvikelse kunde jag alltså inte redovisa någon quick-fix när det gäller att få äldre att jobba vidare. Den svenska situationen förklaras istället av (åtminstone) de sex punkterna ovan, vilka i sin tur är resultatet av den svenska arbetsmarknadsmodellens utveckling i kombination med välfärdsstatens framväxt. Sådana saker är bara i begränsad utsträckning överförbart till länder med andra historiska förutsättningar.

Det är väl med den slutsatsen för ögonen som jag arbetar vidare här i Bryssel fram till jul. Något kan EU-länderna alltid lära av varandra, men det är svårt flytta nationella lösningar till andra miljöer, inte minst på arbetsmarknadens område. I stor utsträckning handlar unionen om att tillskapa vissa gemensamma regler utifrån vilka de enskilda medlemsländerna får agera enskilt.