Du&jobbet har bytt namn!

Allt om arbetsmiljö logga
Åsikt

Sjukhusbibliotekarie med rätt att ordinera

Tillbaka efter en hel månads semester i stekande sol med härliga bad, skön vila och livgivande upplevelser, får jag anledning att fundera över följande:

Publicerad: 2009-08-27

Vad ska man sätta in när patientens livsgnista tryter och patienten börjar vilja lägga av? Inte vill leva. Orörlig, bunden till sängen och helt beroende av andra människor, förlorar människan sin frihet. Just det sistnämnda är värst, säger många. Föremål för all medicinsk kompetens och omvårdnad, men ändå. Någon slags rest av livsgnista måste finnas för annars blir det svårt att vårda och behandla. Patienten går innan det är dags. Sorgen över att ha blivit sjuk, kanske obotligt, finns där förstås. Likaså smärtorna och oron, men då finns det goda möjligheter att hjälpa, lindra och bota.

Sjukrummen är inte alltför roliga, bejakar inte livet, i lyckliga fall har man kanske ett fönster att titta ut igenom. Kunna betrakta det gröna bladverket i ett träd och se löven röra sig i sommarvinden. Det kan räcka långt. Tavlor att vila ögonen på därifrån kudden. Låta tankarna löpa fritt. Besök utifrån ibland och finns nära anhöriga kan det betyda allt, men det är tungt ändå.
Mycket eller kanske det mesta av livskvaliteten har gått förlorad. Dessa patienter tycker jag att man ska skicka iväg och jag syftar inte på eutanasi nu.

Så här går det till hos oss på sjukhusbiblioteket. Personalen på avdelningen utnyttjar vår Ring så kommer vi-service och slår numret till biblioteket: ”Vi har en patient och … (här följer ofta en kort redogörelse för situationen) som ligger på sal XX och som behöver muntras upp. Kan ni komma?”, låter det i luren. Vi passar på att ställa frågor efter ett formulär som vi alltid har liggande bredvid telefonen i vår informationsdisk, väljer ut vad vi tror behövs och beger oss ut. Just ”muntras upp” är ett ofta använt uttryck bland vårdpersonalen. ”Piggas upp” eller ”få något annat att tänka på” är andra förekommande varianter för att beskriva vad som behövs.

Som sjukhusbibliotekarie letar man efter rester av livsgnista. Finns syn och hörsel kvar är mycket vunnet. Kan patienten tala – ännu bättre. Är patienten klar och redig – jackpot! Har patienten brukat läsa eller lyssna på musik? Vad har patienten arbetat med? Vilka fritidsintressen hade patienten som frisk? Var kommer du ifrån? kan vara en bra fråga att ställa ibland för att öppna upp samtalet. Som alltid gäller det att möta patienten där patienten råkar befinna sig just då.

När vi har bildat oss en uppfattning om vilken sorts människa som vi har att göra med är det dags för åtgärd. Men man kan väl inte i alla lägen och i alla förbenade sammanhang erbjuda böcker heller? Nja, det beror på, men en människa som aldrig har brukat läsa, kanske aldrig någonsin tagit sig igenom en bok kan, fjättrad i sängen, upptäcka och ha stor glädje av ljudböcker. Musik för alla smaker finns alltid och likaså DVD-filmer.

Litteratur, musik och film är huvudsakligen vad vi ”mediadoktorer” har i vår ”doktorsväska” när vi rycker ut samt, naturligtvis, kunskapen om dessa medier. Vad som finns, hur de verkar, när, var och hur de bäst ska sättas in samt eventuella biverkningar. Ibland har vi också tillgång till artotek med tavlor som patienterna får låna.

Så har vi oss själva som personer förstås. Oss själva som redskap i mötet med patienten. Vi är helt enkelt roade av att möta människor och via samtal diagnostisera och sätta in rätt behandling mot falnande livsgnista. Och jo, det är absolut underbart att ha tillgång till precis de rätta kulturella medikamenterna och veta exakt hur de ska användas. Ett mycket roligt yrke har vi, vi sjukhusbibliotekarier, om det inte framgår och ni till äventyrs undrar.

Kroppen måste kanske ligga i sjuksängen, men själen behöver väl inte nödvändigtvis ligga där och förtvina? Iväg ska den och det på något kul! Vad är kul för patienten? Det varierar med varje människa, men de som har nöje av deckare, glömmer för en stund sin egen situation när de ska biträda kommissarie Cetin Ikmen vid Istanbul-polisen i konsten att lösa svåra brott där vid Bosporen … Barbara Nadel heter författaren om du själv skulle få lust att assistera kommissarien. Patienten vistas i människomyllret i Istanbul, medan kroppen ligger i sjuksängen på sal 11, om du förstår vad jag menar.

Utmärkta och mycket effektiva sätt att ge dropp till uttorkade själar kan också vara en tur till Florens och Venedig, Island, Moskva, Åmål, Tananarive, Atlantiska centralryggen eller öarna under vinden strax utanför Venezuelas kust. Galoppera på Pampas vida slätter, svepa över tajga och tundra, mellanlanda i Alice Springs och sedan skjutas upp igen för att runda Mars, Venus och Jupiter och kanske fortsätta vidare ut i sfärerna.

Vi har möjligheter att utfärda pass & biljetter vart som helst, framåt i historien såväl som bakåt, och även till okända klot. Möta nya människor, kända som okända, uppleva hur andra har det, få nya insikter och något annat att tänka på, kort sagt, muntra upp sorgsna själar som hotar att skrumpna.

Om det blir för häftigt och patienten tvekar kan vi alltid, med mediernas hjälp, erbjuda några ljuva blomsterängar, en stilla plats vid havet eller varför inte en bergknalle med utsikt. Möjligheterna är oändliga och vi lever alltid så länge vi lever.

Under tiden kan vårdpersonalen sköta sitt jobb, dvs ägna sig åt att vårda patienter, utan att behöva oroa sig för om de riskerar skrumpsjäl.

Ing-Britt Persson

Publicerad: 2009-08-27

Så här jobbar vi på Allt om arbetsmiljö med journalistik. Redaktionen är oberoende från vår ägare och vi arbetar opartiskt. Vi stödjer inte något politiskt parti eller organisation och vi tar inte ställning. Det vi publicerar ska vara sant och ha hög kvalitet.

Mest lästa

Tipsa redaktionen

Prenumerera ikon

Missa inget

Få de viktigaste nyheterna som rör arbetsmiljön sammanfattat varje vecka. Testa vårt premiumbrev kostnadsfritt!