Splittrad bild av arbetsmiljön

Men eftersom jag i dag gör min sista arbetsdag på Du&jobbet känns det som ett bra läge att förtränga nuet och fundera på vad som egentligen hänt på arbetsmiljöområdet under de dryga fyra år jag arbetat på tidningen. Vilka är de stora förändringarna? De man närmast glömmer bort för att de ständigt pågår.

Först minussidan: Vi har fått en allt större grupp av människor som lever och arbetar helt vid sidan av den vanliga arbetsmarknaden, med löner och arbetsvillkor så usla att det är svårt att föreställa sig. Samtidigt har gig-jobben exploderat och företag som Amazon importerar en arbetskultur där arbetsmiljö inte är en fråga man lyfter utan risk.

Jag bävar också för vad de ökade behoven av vård och omsorg kommer att innebära för offentlig sektor. Att höja skatter är inte på modet och då återstår besparingar och osthyvlar, antar jag. Vad innebär det för arbetsvillkoren i vården, och för andra delar av det offentliga?

Men samtiden har också innehållit framsteg. OSA-föreskriften har gjort det möjligt att diskutera stress och arbetsbelastning på ett nytt sätt. Vurmen för kontrollsamhället, där allt ska kontrolleras, har också fått sig en törn. Kanske ser vi att tilliten kan få sig ett uppsving, att man vågar lita på att anställda kan klara sitt jobb utan att varje handling ska dokumenteras.

På tjänstemannasidan har man också börjat förstå värdet av skyddsombud och i mitt i all deppighet som pandemin fört med sig så har detta virus faktiskt fört med sig en större diskussion om arbetsmiljö. Aldrig har de stora medierna skrivit och diskuterat arbetsmiljöfrågor så mycket som 2020. Visst, det har mest handlat om vårdpersonal, men diskussionen smittar av sig.

Och som pandemin visat – framtiden kommer alltid att bära på överraskningar. Förhoppningsvis även ljusa sådana.