Struktur min balansbräda i vardagen

Jag ÄR inte det minsta strukturerad. Men jag HAR en struktur: ett antal ramar i tillvaron som tar ifrån min hjärna ansvaret att hålla reda på allt hela tiden.

Dagens Nyheter har nyligen skrivit en lång artikelserie om ”prestationsprinsessorna”, de duktiga flickorna som pluggar halvt ihjäl sig, och ”glidarkillarna”, pojkarna som inte ser poängen med att plugga – och drabbas av konsekvenserna när de ska ut i arbetsliv eller till högskola.

Det är förstås inte bara tonåringar som hamnar i någon av de två extremerna: att pressa sig själv förbi sina gränser, och betala i form av stressymptom, eller att aldrig någonsin tänja ens en smula på gränserna, och betala i form av att inte ta vara på det ganska korta och spännande livet.

Det här är tydligen ett utbrett problem. För det är ju så SVÅRT med balansen, med livspusslet, suckas det runt omkring mig.

Jag vet inte det, jag.

Är inte nyckeln till pusslet helt enkelt om att fatta ett beslut om vad jag vill ha i livet – och sedan frivilligt underkasta mig en struktur, en ram, som hjälper mig dit?

När jag startade mitt företag var det många pekfingrar som petades upp i ansiktet på mig. ”Du kommer att jobba jämt, dygnet runt!”

Det lät ju inget vidare. Jag bestämde mig för att sätta en tydlig slutpunkt för varje arbetsdag. Så jag bokade in hämtning av min yngste son varje dag, kvart över tre. Och den tidsramen ligger fast; om jag dröjer mig kvar på jobbet ringer förskolan och frågar efter mig.

Men visst: Min struktur har krävt beslut. Prioriteringar. Vägval. Jag har medvetet stängt dörrar till massor av saker, för att få plats med det jag vill ha.

Det ger mig balans och arbetsro. Men det kanske inte är så modernt?

Den här veckan kommer jag att berätta om olika sätt att bygga strukturer för en lugnare vardag. Imorgon handlar det om att bli klar med jobbet på kortare tid. Vi hörs då!