Två sagor om Sverige

Det finns två berättelser om Sverige idag där utgångspunkterna är väldigt olika, men där beskrivningen av var vi står är märkligt likartad.

Å ena sidan sägs det ibland att Sverige är genomrasistiskt, att de ”vita privilegierna” skapar ett land där människor med utländsk bakgrund systematiskt diskrimineras och att förtrycket skär igenom alla sammanhang där människor möts.

Å andra sidan hävdas det då och då att svenskarna nu har tröttnat på människor från andra länder, att vi riskerar att bli en ”minoritet i vårt eget land”, att den ”svenska kulturen” på inga vis kan samleva med till exempel den muslimska.

Båda grupperna verkar påfallande bekväma med sina berättelser. De tycks ju förklara det mesta. Och avgrunden dem emellan blir djupare och djupare.

Problemet är bara att båda sidor har fel.

Nyligen mätte den stora amerikanska tankesmedjan Pew Research européernas attityder till bl a religiösa och sexuella minoriteter.  En av de frågor som ställdes var: skulle du acceptera en muslim i din familj?

80 procent av svenskarna svarade ja. Bara holländare, norrmän och danskar var mer toleranta. Bland tjeckerna svarade 12 procent ja, bland rumänerna 29 procent och bland britterna 53 procent. Om vi ska prata avgrunder, finns sådana snarare mellan öst- och västeuropéer där de förstnämnda i regel är mest intoleranta.

Pew Research frågade även om vi skulle acceptera en jude i familjen. 92 procent av svenskarna svarade ja, men bara 40 procent av ryssarna och 35 procent av grekerna.

Innan vi slår oss alltför mycket för bröstet: Finns det rasism i Sverige? Naturligtvis. Förekommer diskriminering? Utan tvekan. Men gradskillnader är viktiga i en värld där minoriteter praktiskt taget alltid är utsatta, och där vi har förbluffande lätt att dela upp mänskligheten i ett vi och ett dom.

Pew Research är inte ensamma om att mäta människors attityder i olika länder. World Value Survey (se Du&jobbet 5/17)  genomför sedan 1981 regelbundet enkätundersökningar i hundra länder. Svenskar och skandinaver skiljer ofta ut sig. Vi har mycket mindre emot att ha migranter eller homosexuella som grannar än exvis människor i Mellanöstern. Vi är religiöst toleranta och tycker inte att män är bättre politiska ledare.

Attityder är förstås inte huggna i sten. De kan ändras och detta kan gå snabbt. Men kanske ska vi inte gräva skyttegravar i förväg. Kanske ska vi vara lite stolta över var vi står, idag.