Vänj dig inte vid våldet

Rubrikerna är svarta. Det är skjutningar i gallerior och det är sprängladdningar som exploderar utanför portar. Otryggheten sprider sig, och människor frågar sig när de ska hamna i vägen för en uppgörelse. Den oron ska inte slätas över. Men ibland är det trots allt bra att gå till statistiken. Och den visar att det inte är på gatorna eller torgen vi löper störst risk att utsättas för våld och hot.

Det är på jobbet.

De senaste talen är från Arbetsmiljöverkets undersökning av arbetsmiljön 2021. Då uppgav 13 procent av arbetstagarna att de utsatts för våld eller hot om våld någon gång det senaste året. Andelen lär inte ha minskat sedan dess. Det har tvärtom kommit larmrapporter från till exempel skolans värld om hur våldet och hoten mot lärare ökat kraftigt.

Undersökningen från 2021 säger även att det var 18 procent av kvinnorna och 8 procent av männen som utsattes. Tänker man efter en stund är inte skillnaden så konstig. Betydligt fler kvinnor än män arbetar med människor – i vården, i omsorgen, i handeln, i skolan. Det är människor som tar till våld, inte maskiner eller datorer.

Det kommer då och då larmrapporter från fack och branschorganisationer. När våldet blir extremt, som då en anställd knivmördades på Ica Maxi i Botkyrka nyligen, blir det rubriker. Men annars är det relativt tyst om jobbvåldet.

Det är som om det hör till. Anställda på demensavdelningar måste räkna med att få en smäll då och då. Butiksanställda ska inse att de förr eller senare konfronteras med påtända rånare. Lärare bör förbereda sig på att elever ibland dödshotar dem.

Och kanske går det inte att helt undvika sådana risker. Våra arbetsplatser existerar inte i ett vacuum. Det går inte alltid att stänga dörrarna för människor som mår dåligt eller rent allmänt är på gränsen till att koka över. I ett samhälle där allt fler tycks vantrivas med livet kommer vi även att påverkas på jobbet.

Men det borde ändå gå att göra en hel del.

Först och främst borde vi på allvar ta in att problemet existerar och att det är omfattande. Sett över en längre period har det rentav ökat.

För det andra måste vi inse vilka konsekvenserna blir. Den som utsätts för våld eller hot skakar inte bara av sig det som skett och går vidare.

Händelsen ligger kvar och pyr inom dig, gör ofta vardagen otrygg för lång tid framöver. Många sjukskrivs, en del klarar inte ens av att gå tillbaka till jobbet. Några av dem som hotas ofta, till exempel blåljuspersonal, måste på sätt och vis vänja sig för att överhuvudtaget klara sig kvar i yrket. Men det är klart att de påverkas.

För det tredje måste vi inte bara inse vidden av problemen utan också agera. De klokare arbetsgivarna vet att de finns sätt att åtminstone begränsa riskerna. Man kan se till att anställda inte lämnas ensamma i kvällsöppna butiker, eller tillsammans med dokumenterat våldsamma klienter. Rutiner för att alltid polisanmäla allvarliga incidenter bör upprättas. Anställda kan utbildas i hur hotfulla situationer bör hanteras.

Och inte minst: de som drabbas måste få stöd. Även om människor reagerar olika måste utgångspunkten alltid vara att de fått sviter av vad som skett.

Det gäller helt enkelt att markera allvaret. Jobbet borde vara en plats där fred råder.

//Jonas Fogelqvist