Vänskap i livet

Jag sitter vid datorn och ser människor skyndar förbi. Jag lyssnar på samtal, skratt och ser vänner skiljas åt i en kram. På tal om kramar, så är det inte så länge sedan som grabbiga kramar blev naturliga. Vem minns inte ishockeyn på 80-talet, medan Sovjet fortfarande ägde isen? Hårda grabbar som gjorde mål, utan leenden och kramar.

Jag föreläser på Kunskapsdagarna och ställde frågan senast till åhörarna: ”Hur många har sin bästa vän på jobbet?” Ingen svarade ”ja” och jag får sällan ett positivt svar. Jag minns hon som räckte upp handen för några veckor sedan och sa att hon hade sin bästa vän på jobbet. Vad kul tyckte jag, och hon sa sedan att hon har eget företag med sin älskade man. Där kan vi tala om vänskap!

Vad många inte verkar tänka på är sidoeffekterna som blir när man inte tar möjligheter till vänskap på allvar. Vi tillbringar nog mer tid med arbetskamrater än med vänner och familj. Ibland orkar eller hinner vi inte med våra andra relationer, då jobbet tar så mycket tid eller kraft.

Jisses, vad vi missar genom att tänka i fel banor! Vad jag märkt är att de flesta relationerna på jobbet är ytliga och man har sin roll. När man inte känner varandra på djupet, så tappar man bort en del av sig själv. När det sedan är stress eller annat, så händer det för sällan att man har en bra ventil i trygghet på jobbet. Istället släpar man hem ouppklarade känslor och de kan drabba familjen, med för mycket gnäll om jobbet med sin partner, eller onödig irritation som drabbar barnen.

Tänk om fler började lära känna varandra på jobbet och sätta igång att skapa en kultur av trygghet, där man kan prata med den det berör och stödja varandra som människor när det behovs. För det är väl människor vi är – även på jobbet? Mer prat om oss och mer kramar vore nog lönsamt även för företaget.