Vi talar inte om elefanten i rummet

Vi ska ösa kärlek över våra barn, ta hand om våra gamla och vårda våra relationer. Vi ska bevaka våra rättigheter på jobbet, gå skyddsronder och sträva efter ett människovärdigt arbetsliv. Vi ska motverka diskriminering och rasism och arbeta för ett samhälle där alla får plats. Vi ska göra upp med gamla unkna föreställningar om manligt och kvinnligt. Vi ska fråga oss vad som händer om ett land slits isär mellan dem som har mycket och dem som har litet.

Men medan vi, kanske, gör allt detta står det en elefant och trampar i vardagsrummet. Vi håller för öronen, vi försöker blunda, och det märkliga är att vi för det mesta lyckas med att inte tänka på den. Vilket är en bedrift, med tanke på att elefanter nära inpå är ganska svåra att nonchalera.

Just den här elefanten är dessutom ovanligt ilsk av sig. Till sist kommer den att rasera allt omkring dig.

För det är så det är med klimathotet. De flesta av oss känner till det. Vi är rent av oroade. Men det har blivit till ett bakgrundsbrus, som irriterar och ibland får oss att undra om vi inte borde göra något åt det, men som vi samtidigt vant oss vid, och oftast lyckats glömma bort.

Samtidigt är det ju så här: Världens länder har enats om att vi måste undvika mer än 2 graders uppvärmning. Det är en rejält tilltagen siffra – många forskare skulle vilja sätta gränsen vid 1,5 grader. Men för varje år ökar koldioxidutsläppen, och målsättningarna eroderar. Världsbanken varnade nyligen för att vi riskerar 4 graders uppvärmning det här seklet. Stora delar av världen blir då obeboeliga.

Redan 2-3 grader innebär konsekvenser som det är tveksamt om den mänskliga civilisationen klarar av. Matförsörjningen kommer att drabbas av utbredd torka på vissa håll, regelbundna översvämningar på andra. Havsnivåhöjningar lär tvinga hundratals miljoner människor på flykt. Försurning av haven kommer att slå utkorallrev och orsaka omfattande fiskdöd. Länder som Indien, Spanien och Grekland är på väg mot nordafrikanskt klimat. Den arktiska isen tycks dödsdömd, den sibiriska permafrosten har redan börjat tina.

Det finns alltså gott om otäcka klimatnyheter. Den goda nyheten är att vi fortfarande har chansen att undvika de värsta följderna. Om vi de närmaste 20-30 åren fasar ut det mesta av kolet, gasen och oljan från världens energisystem kan det gå. Det kommer att kräva massiva satsningar och förändringar av såväl arbetsliv som livsstil, men möjligheten finns.

Det finns nog bara en sak, som är viktigare än försöka möta klimathotet. Det är att fortsätta älska våra barn. Men å andra sidan: vad är vår kärlek värd om vi lämnar efter oss en förstörd värld, utan att ens ta strid?